Den absolut bästa kompisen är den fyrfota kompisen!
För en gångs skull regnade det inte här i Skåne idag när jag selade på min fyrfota vän och ledsagare Målle, för att ta en skön promenad.
Det finns inget skönare och mer avkopplande än att gå i skogen, att bara höra fåglarna kvittra och känna närheten och samspelet mellan mig och hunden, hur säker han är, hur mån om matte han är i besvärliga situationer, t ex där det är mycket trångt eller om han känner sig osäker. Då saktar han ner och tittar på mig, frågar: "Är det OK matte? Kan jag gå här? Hänger du me"?
Min kille är en liten "mjukis" och behöver mycket uppmuntran och peppning när han gör rätt, så också nu.
- Javisst killen, kom igen bara, jobba på!
Genast ökar tempot och jag känner draget i selen. Så jävla underbart!
Sedan är det hopp och lek som gäller. Tänk vad lycklig man kan bli av en glad och sprallig hund som kutar allt vad han orkar runt, runt, runt i cirklar, med svansen stående rakt ut bakom sig och kroppen som ett streck...:)
Sedan måste man givetvis bada i den stora vattenpölen och skita ner sig från topp till tå... Jajaja... så var det med den rena, fina pälsen...
Jag badade honom för någon vecka sedan, men nu börjar pälsen se ut som vanligt igen, visst, blank och fin, men inte lika välputsad som då...*ler*
Nu sitter jag bara här i min stol framför datorn och slappar, funderar på vad jag ska laga till lunch. Blir nog spagetti och köttfärssås, min favoriträtt, mums! Äter det minst en gång i veckan. Ingen köttfärssås är den andra lik. Jag får den aldrig att bli lika dan som den förra, därför tröttnar jag inte...
Ta hand om er och era vovvar, om ni har någon/några, för dem är era bästa vänner i alla väder och sviker en aldrig. Då ska inte heller vi svika dem!!
Man måste vara frisk för att orka vara sjuk...
Man måste vara frisk för att orka vara sjuk
Ett helt år har snart gått! Va? Redan? Var det inte alldeles nyss julafton? Eller nyårsafton?
Nix, det var det faktiskt inte. Problemet är bara, eller jag kanske ska säga, att faktum är att det som vanligt har hänt en himla massa under året som har gjort att dagarna, veckorna och månaderna, har flugit förbi.
Är det inte nästan alltid så? Jovisst, säger nog många och nickar igenkännande. Skillnaden är kanske att för vissa har vardagen bara rullat på med jobb, städning, matlagning, att hämta och lämna ungar på dagis och skolan, träffat vänner, gått på gymmet två gånger i veckan osv. För andra kan det handla om tragedier, om att man själv eller någon nära anhörig, drabbats av någon sjukdom. Någon har kanske gått bort och lämnat ett oändligt tomrum efter sig, någon har kanske gift sig, fått barn eller fortfarande väntar på underverket…
Listan kan göras lång och alla har sina upplevelser.
Som rubriken antyder, så har året för mig både varit glädje, smärta och hårda prövningar.
För nästan precis ett år sedan, var jag på en rutinkontroll på vårdcentralen, jag hade så ont i mina ben, och ingen begrep varför, och gör det knappast nu heller ett år senare.
Jag fick ett telefonsamtal några dagar senare, där min läkare lät mycket allvarlig och bekymrad. Hon sa:
- Dina njurar verkar inte må så bra. Värdet, (kreateninet), ligger på över 300. Normalt ska det ligga någonstans mellan 70 och 80.
DÄR kände jag att tiden stannade. Jag tänkte, som så många gånger förr när det hänt något i mitt liv: - tar det aldrig slut???
Jag kunde inte ta in det hon sa, hhöll bara med i allt hon sa, att hon skulle meddela njurmottagningen på sjukhuset och att dem fick höra av sig till mig.
Efter samtalet bröt jag ihop. Jag minns att min pojkvän stod och diskade. Nyss hade vi skrattat och skämtat om någonting, jag minns inte vad. Men helt plötsligt var allt det där som bortblåst! Jag kunde inte fatta det!
Att min syrra blev njurtransplanterad för exakt 11 år sedan, hade väl ingenting med mig att göra? Bara för att hon hade en kronisk njursvikt, så betydde det väl inte att också jag skulle kunna ha det?
Jo, det kunde tydligen det.
Samma eftermiddag ringde en läkare från njurmottagningen och ville att jag skulle komma samma dag. Jag fick panik, jag ville inte dit, jag kunde inte åka dit med så kort varsel. Hon måste förstå att jag behövde tänka igenom det här ordentligt, hinna smälta informationen och lugna ner mig.
Så jag fick åka dit dagen efter istället.
Sedan var karusellen i full gång…
Jag skulle ta ett vävnadsprov på njurarna för att se om de kunde hitta någon orsak till min njursvikt, så mitt i julhandeln, låg jag på sjukhuset ett dygn och kände det som om jag hade varit i ett rejält slagsmål, för efter ingreppet, hade jag väldigt ont i sidan, kände mig mörbultad.
Så jag tillbringade den fredagskvällen på sjukhuset med att titta på ”På spåret” och prata med min pojkvän. Skitkul!!
Dagen efter var jag på benen igen och var inne i stan med min ledsagare för att handla julklappar… Nej nej, ingen vila här inte!
Javisst ja, jag har en grav synnedsättning också, kan jag ju berätta för er som inte känner mig, det har jag och min syrra också gemensamt, fast hon ser ingenting. Det har med genetiska orsaker att göra, njursvikten också, har dem kommit fram till, eftersom de inte hittar någon annan förklaring.
Vävnadsprovet visade inget speciellt resultat, det gjorde det inte heller på syrran när det begav sig. Så nu följde en rad provtagningar ungefär var sjette vecka, jag fick under våren börja hos en dietist, eftersom det är en del man bör tänka på när njurarna inte fungerar. Min njurläkare tjatade också om min vikt, att jag inte gjorde av med några kalorier, att jag åt fel sorts mat, rörde mig för lite osv osv.
”Rörde mig för lite”? Hur går det ihop med att jag har en ledarhund som jag är ute och går med fem gånger om dagen? Och hur ska man för övrigt kunna röra sig mer, när benen gör så förbannat ont ibland så att man bara vill skrika rakt ut???
Vaderna är svullna som bara den, förmodligen pga vätska, men man har också hittat en liten nervskada på ena hälsenan. – Konstigt att jag har ont då?
Man samlar ju också på sig en massa vätska som njurarna inte får ut, därav min hastiga viktuppgång bl.a. Att jag slutade röka förra året har också sinn förklaring i det hela.
Efter sommaren har mitt liv mest bestått av att åka in och ut på olika undersökningar och utredningar inför en framtida njurtransplantation. Allt måste vara kollat, hjärtat, lungorna, tänderna, blodsockret mm. Jag har gjort EMG-mätning på nervbanorna i benen, (det var då de upptäckte nervskadan), jag har varit hos sjukgymnasten, jag har gjort andra mätningar på njurarnas funktion, som har visat att jag har hela 14% njurfunktion kvar, det ni! Njurarna förtvinar helt enkelt, försvinner succesivt. Så dialys får jag nog räkna med att det blir inom den närmaste framtiden.
Men allt detta åkande, alla dessa undersökningar, har tagit hårt på mig både fysiskt och mentalt. För det första är man väldigt trött när man har njursvikt, eftersom blodvärdet sjunker och det finns en massa bakterier i kroppen som njurarna inte klarar av att ta hand om och rensa ut. Blodvärdet kan man rätta till med hjälp av sprutor, som gör att det bildas fler röda blodkroppar och därigenom blir man också piggare.
Jag har även fått andra mediciner för att hjälpa till med det som njurarna inte klarar av längre.
Nu, i skrivandets stund, ligger det senaste njurvärdet, (kreateninet), som talar om hur mycket njurfunktion jag har, på ca 500. Det har alltså stigit under året som gått.
Det finns även ett annat njurvärde, som kallas för Uria. Om uriat ligger på 30 eller mer, måste jag börja med dialys. Just nu ligger det någonstans mellan 20 och 22. Det är för högt, men inte katastrofalt högt så att jag behöver ha dialys.
Jag är inte rädd för att börja med dialys. Min syrra gjorde det och det fungerade alldeles utmärkt även fast man inte ser. Man behöver inte heller åka till sjukhuset för att få dialys, man kan få påsdialys i hemmet, som innebär att man renar kroppen ca fyra gånger om dagen. Påsarna innehåller någon slags sockerlösning som hjälper till att rena kroppen i njurarnas ställe. Detta håller man på med tills man hittat en donator.
Vilka grejer alltså!
Ja, det krävs verkligen att man är frisk för att klara av att vara sjuk, annars känner man det ibland som att man inte orkar med fler sjukhusbesök, inga fler kontroller eller operationer!
Ovanpå allt detta, ska man också hinna med allt det andra i livet, handla, motionera hunden, hinna träffa familjen och pojkvännen, åka på möten och aktiviteter med SRF och US, (Synskadades riksförbund och Unga Synskadade).
Ja, året har varit jättetufft många gånger, ibland har jag storgråtit, ibland har jag skrattat åt alltihop och varit pigg som en lärka!
Vet ni varför jag har orkat vara glad? Jo, för att jag har människor runt omkring mig som är glada, som bryr sig om mig, som stöttar och verkligen försöker muntra upp mig! Det måste man ha för att orka. Ensam är verkligen inte stark!
Jag är en väldigt bestämd och viljestark person. Det har jag nog blivit mycket tack vare saker som hänt mig under åren. Jag förlorade en av mina allra bästa vänner för ett par år sedan. Det förändrade mig en del. Min mamma var väldigt sjuk förra året och låg på intensiven och var nära döden. Det förändrade mig också på många sätt. Jag har under åren fått kämpa i skolan, både mot mobbning och oförstående lärare och rektorer som inte velat anstränga sig och visa att jag är värd lika mycket som alla andra trots att jag har en synnedsättning.
Jag har därför lärt mig att säga ifrån, kanske har jag med åren fått ett ganska hetsigt humör, i alla fall när saker och ting går emot mig. Jag kan börja gråta för ingenting och jag är inte rädd för att säga vad jag tycker när jag tycker någonting, vilket har retat en del folk i föreningssammanhang och liknande. Men det har inte avskräckt mig från att fortsätta säga vad jag tycker och också stå för det. Tycker inte man ska behöva göra det heller. Man tycker det man tycker. Så länge man inte hackar på någon personligen och håller diskussionerna sakliga så får det gärna vara lite hårda tag, gör mig inget!
That’s me!
Nu ser jag fram emot flytten som äger rum i mellandagarna. Ska flytta till en lite större tvåa några hus bort.
Ha det gott tills vi hörs igen!
Här har ni mig! :)
Vad ska min blogg handla om? Tjaa... Allt mellan himmel och jord faktiskt, gillar att skriva och jag gillar att diskutera, filosofera och skriva av mig om vad som händer och inte händer.
Vi hörs snart igen!:)
