musikannso

Jaa, kära hjärtanes! Gud så diskriminerad jag blir för att jag råkar köpa min tågbiljett lite senare än alla andra och därför måste jag betala mer än alla andra, och det beror såååklart på att jag är synskadad... va?? Vad fan har hänt med synskadade idag egentligen?? Tror vi på fullaste allvar att vi väcker sympati och förståelse genom att överdriva och påstå att vi blir diskriminerade så fort vi inte får som vi vill? Vi är alltså som småbarn, som bara ska ha och ska ha och ska ha...?
"Titta på mig, här kommer jag och min ledarhund, var vänlig flytta på er, alla ni andra, för JAG ska ha företräde, JAG ska bli accepterad, för det är så jävla synd om mig för att jag inte ser och min ledarhund är ingen hund utan ett hjälpmedel...Får jag inte som jag vill så springer jag till lilla mamma, Diskrimineringsombudsmannen, för mina mänskliga rättigheter har annars blivit SÅÅÅÅ kränkta att det saknar motstycke!"

Som sagt, det är tur att folk inte hör hur de låter, för då skulle de nog inte skrika lika mycket för struntsaker.

Otillgänglighet skall klassas som diskriminering, det tror jag de flesta inom handikapprörelsen är överens om. MEN, det ÄR inte "otillgängligt" att ha samma regler att rätta sig efter som alla andra när det gäller t ex biljettköp, var man får sitta med pälsdjur på tåget, eller om ledsagningen inte råkar fungera till 100% i alla lägen. Det är väl inte diskriminering, eller ett brott mot de mänskliga rättigheterna när ledsagningen inte fungerar tillfredställande vid några enstaka fall? Det är ju ledsagaren som har för dåliga kunskaper om sitt jobb, Riksfärdtjänsten AB, som idag sköter ledsagningsbiten tillsammans med Jernusen, behöver mer kunskap, mer fakta och synpunkter från oss som reser. Hur ska de få det om vi bara ska hävda att vi blir diskriminerade och ska driva en långvarig process om det är att betrakta som diskriminering eller ej?
Är ensam stark? Vissa skriver på mailinglistor att de inte behöver företrädas av en grupp för att hävda sin rätt att knna leva som andra människor osv, men att få igenom några krav som enskild, är väldigt väldigt svårt. Varför har annars SRF och US bedrivit påverkansarbete under såhär lång tid? I så fall kunde vi ju överlåta till var och en att försöka driva igenom hundratals enskilda krav, och vad skulle det resultera i? Jo, att inga krav blir uppfyllda, eftersom varje enskild individ har olika förutsättningar, olika behov och möjligheter. Skulle SJ tillgodose alla människors enskilda krav, eller riksfärdtjänsten och Jernhusen, skulle det behövas ett antal anpassade vagnar på tåget och ett antal högutbildade ledsagare anställda, som vet exakt vilka behov den enskilde individen kan ha...
Skärpning alla synskadade gnällspikar!
Om man vill bli bemött på ett visst sätt, eller ha hjälp på ett visst sätt, så måste man också tala om det till personerna i fråga, inte bara skrika: "Jag blir diskriminerad!" så fort någon inte nästan bär en dit man ska och ger en hundraprocentig service, bara för att man ser dåligt och dessutom har en ledarhund som inte tål någonting, som ska behandlas annorlunda, jämfört med alla andra pälsdjur för att den har en vit sele på sig, som ska ha tillträde överallt, när som helst, hur som helst och blir det inte så, ja, då är det så synd om mig, så SYND om mig!!!

Vill vi bli betraktade med respekt och ha någon som helst trovärdighet när vi går ut och kräver saker som den minoritetsgrupp vi faktiskt är, då måste vi bemöta människor runt omkring oss lika dant, give and take! Hur svår kan det va'?!