musikannso

Det är så lätt att styra och stäla med de yngre, men svårare att själv åstadkomma någonting...

Kära SRF:are, vänner och bekanta...

Helgens aktivitetshelg är inte den första aktivitet jag planerar vare sig i US eller SRF. Jag kan dock konstatera, att skillnaderna är ganska stora. I US, när vi planerade aktiviteter, var vi en liten grupp, bestående av tre-fyra personer som hjälptes åt inför en aktivitet och även under den samma. I SRF, där är man kanske två personer, varav den yngsta och nyaste, tydligen förväntas göra grovjobbet och den andra mest ska kommendera , befalla och komma med pekpinnar...

Det sistnämnda, är inget jag uppskattar eller tollererar. Vill man ha det på ett visst sätt, gör man kanske klokast i att själv göra en insats och täcka upp, där någon annans förmåga eller ork inte räcker till. Kommunikation, är också en enormt viktig bit i det hela, för att det inte ska uppstå några missförstånd eller dubbelarbetas.

Jag tyckte inte att vi behövde skicka ut program och deltagarförteckning till deltagarna innan helgen, eftersom vi skrivit vad som skulle stå på programmet i inbjudan och det mest var fria aktiviteter hela dagarna. De enda hålltiderna var frukost, lunch, middag och fika. Sådant får man ju ändå informera om på plats. Men då var det ju någon inom personalen som tyckte, att det måste vi ju visst göra och så gjorde man det...

Den andra hälften av planeringsgruppen, hade tydligen önskat lite lättare mat på fredagskvällen, vilket man inte brytt sig om att meddela mig, varpå pinsamheter uppstod, när jag ringde till Solhaga för att kontrollera att allting var fixat. Jag hade över huvud taget inte blivit tillfrågad vad jag ansåg om den ”lättare” kvällsmaten, eller vad de andra deltagarna tyckte om det. Man kan inte bara se till sig själv när man planerar ett större arrangemang, man måste räkna med att en del har jobbat, att man kanske ätit lunch vid 12 på dagen och därför är rejält hungrig på kvällen.

Kommunikation!

Jag frågade två av deltagarna vad de tyckte om det och det var av förklarliga skäl inte särskilt populärt. Så jag ringde till Solhaga igen och lyckades ordna lördagens lunch till fredagskvällen istället och så blev det paj till lunch på lördagen istället, varpå jag fick höra av den andra delen av planeringsgruppen, att man hade ju hela dagen fri innan aktiviteten och kunde göra vad man ville och då, underförstått, också äta...

Suck!

Redan på fredagskvällen, blev jag ansatt av det äldre klientelet, som ville veta, hur jag tänkt organisera Facebookdagen. För, alla har ju inte datorer, alla kan ju faktiskt inte få plats runt konferensbordet och många datorer alstrar ju värme...AAAAHHHHRRR!!!

Sedan fick jag ju också höra då, att en person, en gnällig sådan, hade avanmält sig när det framkom att det företag vi tänkte anlita som hjälp och stöd under den här dagen, tyvärr inte kunde komma...Snakca om att underskatta medlemmars kompetens. Man måste alltså anställa någon proffisionell om man ska kunna lära ut någonting, om man inte är 50+ och har suttit på SRF-röven i 30 år, för då duger man ju...

Jag sa något i stil med, aatt det va rlöjligt, eftersom det är jag som kommer att visa folk. Varpå Viktigpetter säger: ”Amen seo kan du ju änte säga”. ”Klart jag kan”, säger jag. ”Nä, det kan du faktiskt änte”. ”OK, jag kanske inte har samma kompetens som de, MEN det grundläggande kan jag och det är i den änden man måste börja”.

Dagen efter, alltså på lördagen, tillfrågades jag av den andra hälften av planeringsgruppen, om jag tagit reda på hur fisket skulle gå till. Eftersom jag försökt få ta gpå personalen utan framgång under veckan och pga de thär med maten, så missade jag det när jag ringde på torsdagskvällen.

Jag upplyste om att jag lämnat ett meddelande som de missat. Varpå viktigpetter säger: ”Ja, i en sådan här bransch lämnar man kanske inte meddelanden utan man måste ligga på lite”.

Ett vänligt, men nedlåtande påpekande, som om jag inte begriper ett skvatt vid mina unga år... Strypa eller strypas...?

Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjette, smäller det!!! Kände jag då...

På söndagen: ”Har du kollat med någon som kan skriva referat från helgen? Jag tror att han skulle bli glad om du frågade. Kan du göra det?” Det var bara ett: ”lilla stumpan”, som fattades. Men nu hade ”lilla stumpan” defernitivt fått nog. Så efter frukosten, sa jag lite fint att: ”Om jag inte skulle stöta på honom, kan du då tillfråga honom om han vill skriva referatet kanske?” Varpå Viktigpetter sa, att det kunde han absolut göra.

Fint! Tänkte jag då, gör det för hlvt och kom inte här och kommendera!

Vart vill jag komma med denna redogörelse? Jo, i en planeringsgrupp, har alla lika stort ansvar, såvida man inte delat upp ansvaret mellan sig. Det hade vi, tyckte jag. Men helt plötsligt, skulle jag ha hela ansvaret för allt som var gjort eller inte gjort, eller bara delvis gjort...

Jag fick inprovisera en musiktävling, bara för att jag inte fick med mig synten pga alla dialysvätskor och skit. Jag gjorde vad jag kunde, medan andra inte lyfte ett finger för att hjälpa mig. Men klaga går ju jättebra, istället för att själv hitta på något roligare.

Näe, vissa människor kommer jag INTE att planera ett jävla dugg med i fortsättningen! Hellre gör jag allt ensam, eller ännu hellre, tillsammans med några som vet vad teamwork innebär.

Tack och god natt!

Det finns stunder i livet som man uppskattar!

En dag som började som skit, slutade som sol och glädje! Tänk så lite det behövs egentligen för att man ska börja skratta och se livet från den ljusa sidan... Att ha någonting att se fram emot, att veta att man har vänner som uppskattar en och som man kan göra saker med, det behövs verkligen inte så mycket mer!

Hösten tycks ha en del roligt att erbjuda.

Min älskade kommer ner, inte för gott, men under en längre period till att börja med iaf. Jag ska trtäffa mina goa vänner i GBG, jag ska på aktivitetshelg på Solhaga, ordförandekonferens och andra SRF-grejer. Ska bli spännande och se hur långt vi kommer i påverkansarbetet under hösten och vintern.

Förhoppningsvis blir jag också uppsatt på väntelistan så att jag snart kan få en ny reservdel. MEN, jag ropar inte hej förrän jag kommit över bäcken...Man vet aldrig...

Just nu, känner jag dock att sängen lockar. Imorgon blir det till att åka och göra sig fin i håret bl.a.

Vindarna vänder!