Jag behöver inte...
Jag behöver inte skratta varje dag,
Men jag behöver kunna glädjas åt livet!
Jag behöver inte öppna ett fönster för att få ljus och syre,
Men jag vill kunna andas.
Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig,
Bara jag vet att ni finns där när jag behöver er!
Jag har det inte värst,
Men det jag har, det har jag
Och det är mycket nog för mig...
Jag tänker inte be om ursäkt för den jag är,
För det är sån livet har gjort mig.
Men kanske är jag inte bara en hård fasad.
Kanske finns det något mjukt här inuti,
Som bara längtar efter att få komma fram!
Och det är DU, mitt allt, som får det mjuka att komma fram.
Det är DU, mitt allt,
som är solljuset,
luften jag andas,
glädjen i livet,
musiken i mitt liv,
som aldrig, aldrig får tystna!
För då, - då tystnar och dör även det som är Jag...
Nytt år, nya tag!
Ett nytt år har börjat, ja det har ju faktiskt blivit en månad gammalt. Idag är vi inne i februari och vi går mot ljusare tider, i alla fall vad årstiden beträffar...Hur det är med mig själv, om jag går mot ljusare tider, det vetifan...
Min njursjukdom fortskrider och beter sig elakt mot mig...Höga njurvärden, (både kreatenin och uria), bisköldkörtlar som producerar för mycket D-vitaminhormon och påverkar skelettet, humöret, skapar trötthet och kan även orsaka andra psykiska besvär.
Som om detta inte vore nog, så har min högerfot idag bestämt sig för att strejka...Är det "lagen om alltings jävlighet" eller vad??
Om jag är rätt person att fatta kloka beslut i alla lägen, vet jag inte heller. Men nu har jag bestämt mig för att prova någonting som jag envist alltid hävdat att jag ALDRIG skulle kunna tänka mig!
Kanske är mitt beslut, ett sätt att fly från vardagen, från sjukdomen och alla sjukhusbesök, kanske tycker jag faktiskt att jag måste göra en insats, eftersom jag är så missnöjd med hur saker och ting fungerar idag. För som jag skrivit i ett tidigare inlägg: Jag tror itne på att förändra på mailinglistor som nästan ingen av de berörda orkar eller hinner läsa. Jag tror inte heller på att bara säga vad som är fel, då måste man själv också vara med och hjälpa till så att man får det som man vill ha det. Man kan ju åtminstone försöka och inbilla sig att man kan göra sin röst hörd i en hönsgård, där den som skriker högst, är äldst i gården, vinner...
Men jag är rätt bra på att skrika, åtminstone är det den bild många har fått av mig, eftersom jag under det senaste året, har varit en av de få som verkligen vågat säga vad jag tycker både här och där.
Det var också därför jag blev uppringd och tillfrågad, enligt den person som ringde. Vet inte om jag ska känna mig smickrad eller ta det som ett minus...Tills vidare väljer jag nog att betrakta det som positivt, att jag lyckats få vissa att få upp ögonen för vad som måste göras.
Så kanske kan detta bli någonting positivt, kanske inte, men jag väljer att hoppa, framför att bara sitta i skiten och fundera på när jag ska bli frisk, eller snarare, friskare, om det kommer nån njure snart, eller om jag ska operera bort bisköldkörtlarna först och hur det kommer att kännas...
Nu är det ju möjligt att vissa får vatten på sin kvarn och säger: "vad var det jag sa!" Men jag orkar inte bry mig...Förresten så har ju vissa alltid sagt att man ska våga säga vad man tycker, så då får man ju också ta konsekvenserna av det och inte tacka nej när man får frågan, för då är man ju dum...Det går inte att sitta och skrika om ökat inflytande om man samtidigt inte vill försöka göra en insats!
Så nu vet ni det också.
Det är mitt sista år i US och jag hyser inte mycket hopp för den organisationen i framtiden, åtminstone inte för vissa delar av den, om man envisas med att kasta pengar i sjön på saker som lika gärna kan visa sig är helt meningslösa. Men jag tänker inte påtala detta mer för de berörda, det är bättre att låta dem få som de vill och köra huvudet i väggen så det dånar om det. Men man ska inte komma och säga efteråt att jag inte försökte förklara och göra det på ett annat sätt som jag tror hade fungerat lika bra, om inte bättre och som dessutom hade besparat föreningen hundratusentals kronor.
Tycker synd om den stackare som ska bli projektledare i Skåne, skulle inte vilja ha det uppdraget, eftersom jag har facit i hand och vet hur Skåne fungerat och fungerar.
Men som sagt, jag orkar inte bry mig just nu. Jag har viktigare saker att tänka på och leva för. Jag ska kanske umgås med pensionärer i ett helt år och det kanske blir roligt, eller så kastar de skit på mig...Tja, de kan ju alltid försöka!!
Nejdå, jag är inte kaxig, bara full av tillförsikt och pigg på att se till att något händer i den här landsändan både intressepolitiskt och medlemsmässigt. Om jag lyckas? Vem vet inte du, vem vet inte jag...vi vet inget idag...
Jag lovar att återkomma med mer info om mitt hälsotillstånd och annat när jag vet mer.
"Bättre att vara ute på hal is och ha det glatt, än att bara gå i lera och sörja..."
Min njursjukdom fortskrider och beter sig elakt mot mig...Höga njurvärden, (både kreatenin och uria), bisköldkörtlar som producerar för mycket D-vitaminhormon och påverkar skelettet, humöret, skapar trötthet och kan även orsaka andra psykiska besvär.
Som om detta inte vore nog, så har min högerfot idag bestämt sig för att strejka...Är det "lagen om alltings jävlighet" eller vad??
Om jag är rätt person att fatta kloka beslut i alla lägen, vet jag inte heller. Men nu har jag bestämt mig för att prova någonting som jag envist alltid hävdat att jag ALDRIG skulle kunna tänka mig!
Kanske är mitt beslut, ett sätt att fly från vardagen, från sjukdomen och alla sjukhusbesök, kanske tycker jag faktiskt att jag måste göra en insats, eftersom jag är så missnöjd med hur saker och ting fungerar idag. För som jag skrivit i ett tidigare inlägg: Jag tror itne på att förändra på mailinglistor som nästan ingen av de berörda orkar eller hinner läsa. Jag tror inte heller på att bara säga vad som är fel, då måste man själv också vara med och hjälpa till så att man får det som man vill ha det. Man kan ju åtminstone försöka och inbilla sig att man kan göra sin röst hörd i en hönsgård, där den som skriker högst, är äldst i gården, vinner...
Men jag är rätt bra på att skrika, åtminstone är det den bild många har fått av mig, eftersom jag under det senaste året, har varit en av de få som verkligen vågat säga vad jag tycker både här och där.
Det var också därför jag blev uppringd och tillfrågad, enligt den person som ringde. Vet inte om jag ska känna mig smickrad eller ta det som ett minus...Tills vidare väljer jag nog att betrakta det som positivt, att jag lyckats få vissa att få upp ögonen för vad som måste göras.
Så kanske kan detta bli någonting positivt, kanske inte, men jag väljer att hoppa, framför att bara sitta i skiten och fundera på när jag ska bli frisk, eller snarare, friskare, om det kommer nån njure snart, eller om jag ska operera bort bisköldkörtlarna först och hur det kommer att kännas...
Nu är det ju möjligt att vissa får vatten på sin kvarn och säger: "vad var det jag sa!" Men jag orkar inte bry mig...Förresten så har ju vissa alltid sagt att man ska våga säga vad man tycker, så då får man ju också ta konsekvenserna av det och inte tacka nej när man får frågan, för då är man ju dum...Det går inte att sitta och skrika om ökat inflytande om man samtidigt inte vill försöka göra en insats!
Så nu vet ni det också.
Det är mitt sista år i US och jag hyser inte mycket hopp för den organisationen i framtiden, åtminstone inte för vissa delar av den, om man envisas med att kasta pengar i sjön på saker som lika gärna kan visa sig är helt meningslösa. Men jag tänker inte påtala detta mer för de berörda, det är bättre att låta dem få som de vill och köra huvudet i väggen så det dånar om det. Men man ska inte komma och säga efteråt att jag inte försökte förklara och göra det på ett annat sätt som jag tror hade fungerat lika bra, om inte bättre och som dessutom hade besparat föreningen hundratusentals kronor.
Tycker synd om den stackare som ska bli projektledare i Skåne, skulle inte vilja ha det uppdraget, eftersom jag har facit i hand och vet hur Skåne fungerat och fungerar.
Men som sagt, jag orkar inte bry mig just nu. Jag har viktigare saker att tänka på och leva för. Jag ska kanske umgås med pensionärer i ett helt år och det kanske blir roligt, eller så kastar de skit på mig...Tja, de kan ju alltid försöka!!
Nejdå, jag är inte kaxig, bara full av tillförsikt och pigg på att se till att något händer i den här landsändan både intressepolitiskt och medlemsmässigt. Om jag lyckas? Vem vet inte du, vem vet inte jag...vi vet inget idag...
Jag lovar att återkomma med mer info om mitt hälsotillstånd och annat när jag vet mer.
"Bättre att vara ute på hal is och ha det glatt, än att bara gå i lera och sörja..."
