Lite smått och gott
Några dagar har gått sedan jag skrev sist. Har haft lite att pyssla med och så har jag varit lite krasslig i magen sedan igår morse...:(
Var hos dietisten i onsdags och fick mycket beröm för mina framsteg. I princip allt som vi kommit överens om att jag skulle ändra på, har jag ändrat på också. Hon var mycket nöjd, även om det inte syntes så mycket skillnad på vikten, men mina förändringar är ändå positiva för blodfetterna, blodsockret och för njurarna och kroppen i övrigt.
Sedan har vi då denna fantastiska "blindsvängen..." Man upphör aldrig att förundras... Kanske säger andra lika dant om mig, men skit samma...
Folk är så fruktansvärt rädda för nya saker!
Vill man slå ihop två synskadeorganisationer, så slår halva synskadesvängen bakut och tycker att man är stollig. Men sååå kan man väl ändå inte göra! Tänk om jag förlorar inflytande, eller tänk om ungdomarna inte får vara ungdomar längre, och vem vill jobba ihop med de där elaka pensionärerna???
Snälla nån!
Hur vore det om man istället kunde se fördelarna och inte bara måla fan på väggen?
Det skulle förmodligen lösa många problem med organisationstillhörigheter, medlemsavgifter, åldersgrupperingar och åldersindelningar som ändå är helt uppåt väggarna, åtminstone i US. 12 till 30 år... Vad har en så bred åldersgrupp gemensamt? Påverkansarbetet gentemot samhället? De sociala aktiviteterna? styrelsearbetet?
Jag har då aldrig sett någon 12-åring i någon styrelse, har heller aldrig sett någon 12-åring engagera sig intressepolitiskt. Vad har US att ge tonåringarna egentligen, som inte SRF:s barnlägerverksamhet och föräldrarutskottet kan ge dem? Dessa barnläger kan man åka på tills man fyllt 16. Hade det inte istället, om man nu envisas med att hålla på sina "revir", varit bättre om US:arna blivit medlemmar vid 16 års ålder istället?
Visst, det handlar om vissa bidrag som vi får in ju fler unga vi har osv, men vad kan vi ge dem som dem inte redan får där dem är medlemmar idag? Dvs i SRF?
US är dessutom alldeles för måna om att på sina medlemsskolor påtala vikten av att medlemmarna engagerar sig intressepolitiskt. Sådant ska man inte tvinga fram, det är fel ända att börja i för en ny medlem, anser jag, som kanske inte varit i kontakt med synskadade tidigare, som kanske nyss blivit synskadad eller något liknande.
Någon föreslog att man borde få kontakt med synskadade UTANFÖR de här organisationerna först, som ett slags jourhavande synskadad eller något liknande. SEN, om man vill, kan man gå med och få information om US och SRF. Nu är det ju nästan så att man i princip MÅSTE se till att alla synskadade kommer in i ändera organisationen, annars är man en "utböling".
Jag tycker då i så fall att det förslaget här ovan är mer riktigt. Man behöver kanske inte alltid vara intresserad av att gå med i en handikapporganisation bara för att man har en funktionsnedsättning och "behöver" träffa andra i samma situation. Jaa, det kanske man också behöver, men frågan är om alla kanske inte är redo för det om man precis blivit blind eller inte haft så mycket kontakt med andra synskadade tidigare.
Det tog fyra år från det att jag fyllt 12, alltså från det att jag var i "US-ålder", tills jag faktiskt gick med i organisationen och började åka på aktiviteter. Jag var inte ens intresserad av SRF:s barnlägerverksamhet trots åtskilliga telefonsamtal från ivriga, aktiva medlemmar.
Medlemsantalet sjunker i många ungdomsorganisationer, inte bara i handikapporganisationerna. Det måste ju finnas en mängd förklaringar till det. Dem som faktiskt är engagerade, aktiva och jobbar med påverkansarbete i US, den gruppen kan ni räkna på era fingrar och tår. De andra 350 medlemmarna, eller vad det kan vara, (har inga exakta medlemssiffror), varför gör dem inte lika dant tror ni?
Jag tror det handlar om att många bara betalar medlemsavgiften för att stödja organisationerna, en annan grupp är för unga och omedvetna och är bara intresserade av det rent sociala, man vill träffas, snacka och ha kul. Andra hinner inte vara med pga jobb, skola, familj och annat.
Hur många kan det vara i SRF som jobbar med påverkansarbete, styrelsearbete och sitter i olika utskott? Ingen aning, men betydligt fler än i US i alla fall.
Vad säger det oss? Vad säger det oss när organisationerna många gånger sitter och dubbelarbetar, t ex skickar in nästan exakt samma remissvar på en lss-utredning, eller samtidigt jobbar på sin egen planhalva för förbättrad flexibel personlig service i butiker? JO, att organisationerna istället borde gå samman och kämpa gemensamt!
SRF:arna som idag är i 35-årsåldern, har en gång varit aktiva i US och har stor erfarenhet av US-arbetet, påverkansarbetet, även ur ett ungdomsperspektiv, om det nu är viktigt att skilja på när ungdomar behöver ledsagning eller när en 60-åring behöver det.
US:arna i sin tur, är ju framtidens SRF, det är VI som faktiskt MÅSTE ta över en dag när dem 50- och 60åringarna som idag sitter i alla styrelserna i SRF, inte orkar längre!
Jag tror att US:arna har svårt att inse detta, att SRF är så mycket större, kan jobba med påverkansfrågorna på ett annat sätt och förmodligen också får större genomslagskraft, än en liten skara synskadade ungdomar på 3-400 medlemmar.
Att låta US bli en ungdomssektion i SRF igen, att ha olika grupper/nätverk där vem som än vill kan gå med och engagera sig, det är framtidens organisation om vi ska ha någon intresseorganisation för synskadade över huvud taget, som jag ser det.
Detta blev långt, men detta har jag kommit fram till under lång tids grubblande och diskuterande och fillosoferande och jag kan inte komma till någon annan slutsats, att det är såhär det kommer att bli, även om vissa inte tror på det eller vill det, för att man har skapat sitt eget "revir", både i SRF och US.
US:arna kallar SRF:arna för "de där..." och SRF:arna kallar US:arna lika dant. Löjligt, när vi har samma funktionsnedsättning, jobbar mot samma mål och en gång faktiskt var en enda intresseorganisation...
Var hos dietisten i onsdags och fick mycket beröm för mina framsteg. I princip allt som vi kommit överens om att jag skulle ändra på, har jag ändrat på också. Hon var mycket nöjd, även om det inte syntes så mycket skillnad på vikten, men mina förändringar är ändå positiva för blodfetterna, blodsockret och för njurarna och kroppen i övrigt.
Sedan har vi då denna fantastiska "blindsvängen..." Man upphör aldrig att förundras... Kanske säger andra lika dant om mig, men skit samma...
Folk är så fruktansvärt rädda för nya saker!
Vill man slå ihop två synskadeorganisationer, så slår halva synskadesvängen bakut och tycker att man är stollig. Men sååå kan man väl ändå inte göra! Tänk om jag förlorar inflytande, eller tänk om ungdomarna inte får vara ungdomar längre, och vem vill jobba ihop med de där elaka pensionärerna???
Snälla nån!
Hur vore det om man istället kunde se fördelarna och inte bara måla fan på väggen?
Det skulle förmodligen lösa många problem med organisationstillhörigheter, medlemsavgifter, åldersgrupperingar och åldersindelningar som ändå är helt uppåt väggarna, åtminstone i US. 12 till 30 år... Vad har en så bred åldersgrupp gemensamt? Påverkansarbetet gentemot samhället? De sociala aktiviteterna? styrelsearbetet?
Jag har då aldrig sett någon 12-åring i någon styrelse, har heller aldrig sett någon 12-åring engagera sig intressepolitiskt. Vad har US att ge tonåringarna egentligen, som inte SRF:s barnlägerverksamhet och föräldrarutskottet kan ge dem? Dessa barnläger kan man åka på tills man fyllt 16. Hade det inte istället, om man nu envisas med att hålla på sina "revir", varit bättre om US:arna blivit medlemmar vid 16 års ålder istället?
Visst, det handlar om vissa bidrag som vi får in ju fler unga vi har osv, men vad kan vi ge dem som dem inte redan får där dem är medlemmar idag? Dvs i SRF?
US är dessutom alldeles för måna om att på sina medlemsskolor påtala vikten av att medlemmarna engagerar sig intressepolitiskt. Sådant ska man inte tvinga fram, det är fel ända att börja i för en ny medlem, anser jag, som kanske inte varit i kontakt med synskadade tidigare, som kanske nyss blivit synskadad eller något liknande.
Någon föreslog att man borde få kontakt med synskadade UTANFÖR de här organisationerna först, som ett slags jourhavande synskadad eller något liknande. SEN, om man vill, kan man gå med och få information om US och SRF. Nu är det ju nästan så att man i princip MÅSTE se till att alla synskadade kommer in i ändera organisationen, annars är man en "utböling".
Jag tycker då i så fall att det förslaget här ovan är mer riktigt. Man behöver kanske inte alltid vara intresserad av att gå med i en handikapporganisation bara för att man har en funktionsnedsättning och "behöver" träffa andra i samma situation. Jaa, det kanske man också behöver, men frågan är om alla kanske inte är redo för det om man precis blivit blind eller inte haft så mycket kontakt med andra synskadade tidigare.
Det tog fyra år från det att jag fyllt 12, alltså från det att jag var i "US-ålder", tills jag faktiskt gick med i organisationen och började åka på aktiviteter. Jag var inte ens intresserad av SRF:s barnlägerverksamhet trots åtskilliga telefonsamtal från ivriga, aktiva medlemmar.
Medlemsantalet sjunker i många ungdomsorganisationer, inte bara i handikapporganisationerna. Det måste ju finnas en mängd förklaringar till det. Dem som faktiskt är engagerade, aktiva och jobbar med påverkansarbete i US, den gruppen kan ni räkna på era fingrar och tår. De andra 350 medlemmarna, eller vad det kan vara, (har inga exakta medlemssiffror), varför gör dem inte lika dant tror ni?
Jag tror det handlar om att många bara betalar medlemsavgiften för att stödja organisationerna, en annan grupp är för unga och omedvetna och är bara intresserade av det rent sociala, man vill träffas, snacka och ha kul. Andra hinner inte vara med pga jobb, skola, familj och annat.
Hur många kan det vara i SRF som jobbar med påverkansarbete, styrelsearbete och sitter i olika utskott? Ingen aning, men betydligt fler än i US i alla fall.
Vad säger det oss? Vad säger det oss när organisationerna många gånger sitter och dubbelarbetar, t ex skickar in nästan exakt samma remissvar på en lss-utredning, eller samtidigt jobbar på sin egen planhalva för förbättrad flexibel personlig service i butiker? JO, att organisationerna istället borde gå samman och kämpa gemensamt!
SRF:arna som idag är i 35-årsåldern, har en gång varit aktiva i US och har stor erfarenhet av US-arbetet, påverkansarbetet, även ur ett ungdomsperspektiv, om det nu är viktigt att skilja på när ungdomar behöver ledsagning eller när en 60-åring behöver det.
US:arna i sin tur, är ju framtidens SRF, det är VI som faktiskt MÅSTE ta över en dag när dem 50- och 60åringarna som idag sitter i alla styrelserna i SRF, inte orkar längre!
Jag tror att US:arna har svårt att inse detta, att SRF är så mycket större, kan jobba med påverkansfrågorna på ett annat sätt och förmodligen också får större genomslagskraft, än en liten skara synskadade ungdomar på 3-400 medlemmar.
Att låta US bli en ungdomssektion i SRF igen, att ha olika grupper/nätverk där vem som än vill kan gå med och engagera sig, det är framtidens organisation om vi ska ha någon intresseorganisation för synskadade över huvud taget, som jag ser det.
Detta blev långt, men detta har jag kommit fram till under lång tids grubblande och diskuterande och fillosoferande och jag kan inte komma till någon annan slutsats, att det är såhär det kommer att bli, även om vissa inte tror på det eller vill det, för att man har skapat sitt eget "revir", både i SRF och US.
US:arna kallar SRF:arna för "de där..." och SRF:arna kallar US:arna lika dant. Löjligt, när vi har samma funktionsnedsättning, jobbar mot samma mål och en gång faktiskt var en enda intresseorganisation...
Kommentarer
Trackback
