LSS ger frihet, men kan samtidigt vara förknippat med osäkerhet och frustration...
Jag har haft ledsagning enligt LSS, (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) sedan 1999, alltså mer än tio år. Under tio års tid har jag haft en rad olika ledsagare. Detta beror på många orsaker. En del har jag inte trivts med, en del har fått andra jobb, en del har flyttat, en del har tyckt att deras tid till privatliv, vänner, familj och andra jobb eller studier, inte har räckt till.
Jag respekterar och förstår när folk har sagt upp sig, att vara ledsagare ger ju ingen större inkomst, om man har som jag, 20 timmar i månaden och inte alltid utnytjar alla dessa, eller väljer att anlita någon av mina andra ledsagare mer än någon annan.
Men vad jag har svårt att acceptera, är när ledsagarna tror att det är ett slit och släng-jobb, som man kan skita i när man känner för det, komma för sent eller bara ringa och avboka och skylla på att man är sjuk för att man kanske inte orkar eller inte känner för det.
Visst, alla kan bli sjuka, men när man blir det lite väl ofta, typ varannan, var tredje gång, så blir man misstänksam...
Att "glömma bort" att man ska jobba, är också en sådan där sak som jag blir skogstokig på! Hur fan skulle det se ut om man ringde till sitt "vanliga" jobb en timme senare än man skulle varit där och säger: "Jag har glömt bort att jag ska jobba idag, men jag kommer så fort jag kan..."
Enhetschefen här i kommunen ville få ledsagarna att ta jobbet på större allvar, därför gjorde hon om anställningen till ett "uppdrag". Men jag undrar om man verkligen har kommit till rätta med ledsagares nonchalans på det här viset? Jag är inte alltid så säker på det i alla lägen.
När en ledsagare säger upp sig hux flux, så har den här personen inte heller tre månaders uppsägningstid, utan de kan sluta när som helst och då står jag där, kanske helt utan ledsagare, eller med bara en, som då kanske också har ett annat deltids- eller halvtidsjobb...
Plötsligt en dag, så kan man få ett telefonsamtal, eller ännu värre, bara ett litet sms, där ledsagaren oförhappandes meddelar att hon/han tänker sluta.
"Hoppas det löser sig ändå..." är en kommentar som jag numera avskyr, eftersom jag väl inte skulle kontaktat vederbörande om jag inte hade behövt hjälp och kunde fått tag i någon annan...
En tredje sådan där kommentar som jag stör mig på r: "Ja, jag kan jobba, men jag måste vara hemma igen om en timme för då ska vi iväg och göra det och det och det..." Säger man det också på sitt "vanliga jobb till chefen eller arbetskamraterna? "Du, idag kan jag bara jobba i två timmar, sen måste jag göra annat..."
Eller om ledsagaren frågar: "tar det lång tid"?
Vad fan spelar det för roll? Antingen så vill man jobba, eller så vill man inte. Ett jobb är ett jobb och då får man väl jobba tills man är färdig?!
Det är inte meningen att en brukare ska känna sig stressad för att ledsagaren har en massa annat att göra som är mer viktigt och intressant, än att hjälpa en synskadad att handla, åka till vårdcentralen eller liknande...
På ett sätt så önskar jag nästan att man hade ett bestämt antal timmar ett bestämt antal dagar i veckan, t ex tre dagar i veckan, där ledsagaren var "tvungen" att komma just den dagen och just si eller så många timmar, för då skulle det inte vara lika lätt att bara strunta i jobbet eller rusa iväg så fort man bara kan till någonting annat. Men samtidigt skulle detta inskränka på vår självbestämmanderätt och göra en väldigt oflexibel. Fast det blir man ju å andra sidan ändå, när ledsagare inte kan eller avbokar, eller strular till det på andra sätt...
Det är också jobbigt att gång efter annan behöva redogöra för sitt liv för en mängd olika personer och börja om från början med någon man inte känner... Det finns en jävla massa personer, om jag tänker efter, som vet en massa om mig och mitt privatliv, som sedan bara försvinner ut i tomma intet. Och att bli av med en av sina ledsagare mitt i sommaren, när det finns en massa aktiviteter och annat som man behöver hjälp med, ställer verkligen till det!
Just nu har jag bara två ledsagare, varav en har åkt iväg på semester utan att säga till och den andra jobbar vissa dagar i veckan...Livet är underbart ibland!!!
Jag respekterar och förstår när folk har sagt upp sig, att vara ledsagare ger ju ingen större inkomst, om man har som jag, 20 timmar i månaden och inte alltid utnytjar alla dessa, eller väljer att anlita någon av mina andra ledsagare mer än någon annan.
Men vad jag har svårt att acceptera, är när ledsagarna tror att det är ett slit och släng-jobb, som man kan skita i när man känner för det, komma för sent eller bara ringa och avboka och skylla på att man är sjuk för att man kanske inte orkar eller inte känner för det.
Visst, alla kan bli sjuka, men när man blir det lite väl ofta, typ varannan, var tredje gång, så blir man misstänksam...
Att "glömma bort" att man ska jobba, är också en sådan där sak som jag blir skogstokig på! Hur fan skulle det se ut om man ringde till sitt "vanliga" jobb en timme senare än man skulle varit där och säger: "Jag har glömt bort att jag ska jobba idag, men jag kommer så fort jag kan..."
Enhetschefen här i kommunen ville få ledsagarna att ta jobbet på större allvar, därför gjorde hon om anställningen till ett "uppdrag". Men jag undrar om man verkligen har kommit till rätta med ledsagares nonchalans på det här viset? Jag är inte alltid så säker på det i alla lägen.
När en ledsagare säger upp sig hux flux, så har den här personen inte heller tre månaders uppsägningstid, utan de kan sluta när som helst och då står jag där, kanske helt utan ledsagare, eller med bara en, som då kanske också har ett annat deltids- eller halvtidsjobb...
Plötsligt en dag, så kan man få ett telefonsamtal, eller ännu värre, bara ett litet sms, där ledsagaren oförhappandes meddelar att hon/han tänker sluta.
"Hoppas det löser sig ändå..." är en kommentar som jag numera avskyr, eftersom jag väl inte skulle kontaktat vederbörande om jag inte hade behövt hjälp och kunde fått tag i någon annan...
En tredje sådan där kommentar som jag stör mig på r: "Ja, jag kan jobba, men jag måste vara hemma igen om en timme för då ska vi iväg och göra det och det och det..." Säger man det också på sitt "vanliga jobb till chefen eller arbetskamraterna? "Du, idag kan jag bara jobba i två timmar, sen måste jag göra annat..."
Eller om ledsagaren frågar: "tar det lång tid"?
Vad fan spelar det för roll? Antingen så vill man jobba, eller så vill man inte. Ett jobb är ett jobb och då får man väl jobba tills man är färdig?!
Det är inte meningen att en brukare ska känna sig stressad för att ledsagaren har en massa annat att göra som är mer viktigt och intressant, än att hjälpa en synskadad att handla, åka till vårdcentralen eller liknande...
På ett sätt så önskar jag nästan att man hade ett bestämt antal timmar ett bestämt antal dagar i veckan, t ex tre dagar i veckan, där ledsagaren var "tvungen" att komma just den dagen och just si eller så många timmar, för då skulle det inte vara lika lätt att bara strunta i jobbet eller rusa iväg så fort man bara kan till någonting annat. Men samtidigt skulle detta inskränka på vår självbestämmanderätt och göra en väldigt oflexibel. Fast det blir man ju å andra sidan ändå, när ledsagare inte kan eller avbokar, eller strular till det på andra sätt...
Det är också jobbigt att gång efter annan behöva redogöra för sitt liv för en mängd olika personer och börja om från början med någon man inte känner... Det finns en jävla massa personer, om jag tänker efter, som vet en massa om mig och mitt privatliv, som sedan bara försvinner ut i tomma intet. Och att bli av med en av sina ledsagare mitt i sommaren, när det finns en massa aktiviteter och annat som man behöver hjälp med, ställer verkligen till det!
Just nu har jag bara två ledsagare, varav en har åkt iväg på semester utan att säga till och den andra jobbar vissa dagar i veckan...Livet är underbart ibland!!!
Kommentarer
Trackback
