Det är dags att sluta diskutera å börja handla!
Det är dags att sluta diskutera och börja agera!
Vi har nu hundra gånger de senaste åren konstaterat att både US och SRF behöver en uppryckning, att organisationerna tappar medlemmar och medlemsengagemang, att folk går i samma cirklar vad gäller påverkansarbetet, dvs, färdtjänst och arbetsmarknad, som vi jobbat med år ut och år in utan att det hänt särskilt mycket. Vi har också konstaterat att en föryngring i SRF behövs, vi har t.o.m haft projekt för att få fler yngre att engagera sig och ta plats bland pensionärerna.
Vi har gjort en mängd konstateranden och fassnat i veckolånga debatter på mailinglistor, i taltidningar, på bloggar och liknande. Varför ser det då fortfarande ut som det gör? och varför sitter vi fortfarande och gnäller?
Vi som har så jävla många bra idéer jämfört med alla andra som nu är engagerade (tycker vi ju uppenbarligen eftersom vi gnäller på alla andra...), varför slår vi oss inte ihop då och gör någonting? Skriver en motion som slår ner som en bomb på SRF:s kongress hösten 2011? Skriver en lika explosionsartad motion till US Medlemsforum 2011 och ser till att det verkligen händer någonting?!
Jag har efter mitt inlägg på Skånes taltidning tröttnat på att debattera och försöka få sittande styrelsefolk att lyssna, för det går inte, har ingen effekt, om man inte rent ut sagt "rövslickar" folk och håller med om allt till 100%. Det är lik alönlöst som att försöka debattera med vår sittande regering.
Allt vårt gnäll, alla våra förslag på ändringar, alla våra åsikter, MÅSTE helt enkelt framföras i motioner, som verkligen behandlas på ett årsmöte/en kongress och vi måste se till att ändra på SRF:s nuvarande representationsdemokrati, så att även yngre blir valda till ombud i större utsträckning och får åka på kongresserna, eller kan sitta hemma och rösta via Internet eller telefon! Jag tycker det är fegt av SRF att inte prova de varianterna.
Lika dant är det i US. Vi måste se till att vi som tycker annorlunda jämfört med våra förtroendevalda, åker på årsmötena och vågar säga vår åsikt. US ska vara till för alla, står det alltid i årsmöteshandlingarna, då ska också alla kunna säga sin åsikt utan att vara rädda för att bli släpade i smuts eller bli dumhetsförklarade för resten av sitt US-liv av förtroendevalda som tror att de är gudar!
Är vi missnöjda med förtroendevalda, måste vi välja in andra, vi måste vara fler som vill att de här organisationerna ska leva vidare med nya friska krafter, med nya friska idéer och se till att alla får komma till tals som vill det!
Vad hjälper långa debattinlägg egentligen om vi låter det stanna där? Är vi inte fega i sådana fall, som inte går vidare med vad vi tycker till högre ort, utan gömmer oss bakom datorskärmen och tangentbordet, för att det är enklast?
Eller, tänker alla som jag har gjort många gånger: "man vill ju inte alltid vara ensam om att tycka och framföra saker, vi måste vara många för att få genomslagskraft mot de som styr"?
Jag tror att det är så och då kan vi stå och stampa på ruta ett i all oändlighet och kasta skit på varandra tills vi inte orkar längre för att vi fått ont både i armarna och i käften... Faktum är ju att man kan få skrivkramp ibland efter allt tjafsande och debatterande som inte leder någonstans egentligen...
Men visst, frustrationen kan ibland växa en över huvudet, tills man bara måste skriva av sig och låta alla andra få veta hur jävla förbannad och less man är på att folk gjort si eller så, eller inte gjort alls...
Den viktigaste frågan är egentligen:
Vad är viktigast?
Att få bort folk vi inte gillar för hur de sköter det organisatoriska, påverkansarbetet, styrelsearbetet, medlemsrekryteringen eller hemsidan? (För de personliga motsättningarna man har med folk kan man lämna därhän i sammanhanget, för det hör inte hit).
Eller, är det viktigast att tala om hur dåligt alla andra gör saker?
Är det viktigast att jobba för våra rättigheter tillsammans och sträva mot samma mål?
Eller är det viktigast att själv ha en styrelseplats, att själv få styra, att själv få "stå i rampljuset" och sedan få all skit över sig från missnöjda medlemmar???
Det viktigaste för mig är:
* Att SAMARBETET måste fungera i vått och tort!
* Att vad man tycker om folk som personer MÅSTE lämnas utanför det organisatoriska arbetet!
* Att vi påverkar samhället utåt och kämpar för våra rättigheter, inte krigar internt om vem som ska ha den ena eller den andra styrelseplatsen eller något annat förtroendeuppdrag.
* Att man själv kommer med förslag på andra om man är missnöjd med sittande förtroendevalda (om man nu hittar några som är intresserade, vilket inte är så lätt numera).
* Att alla som vill, kan och har möjlighet ska kunna delta i någon form på de högsta beslutande organen och framföra sina åsikter utan att man måste göra sig intressant i lokalföreningarna för att bli vald till ombud.
Samt, att US faktiskt respekterar allas åsikter utan att kasta skit på folk efteråt. US har ett bra demokratiskt system, då ska också alla kunna utnytja det utan att bli nedvärderade för att man tycker som man gör.
Vi har nu hundra gånger de senaste åren konstaterat att både US och SRF behöver en uppryckning, att organisationerna tappar medlemmar och medlemsengagemang, att folk går i samma cirklar vad gäller påverkansarbetet, dvs, färdtjänst och arbetsmarknad, som vi jobbat med år ut och år in utan att det hänt särskilt mycket. Vi har också konstaterat att en föryngring i SRF behövs, vi har t.o.m haft projekt för att få fler yngre att engagera sig och ta plats bland pensionärerna.
Vi har gjort en mängd konstateranden och fassnat i veckolånga debatter på mailinglistor, i taltidningar, på bloggar och liknande. Varför ser det då fortfarande ut som det gör? och varför sitter vi fortfarande och gnäller?
Vi som har så jävla många bra idéer jämfört med alla andra som nu är engagerade (tycker vi ju uppenbarligen eftersom vi gnäller på alla andra...), varför slår vi oss inte ihop då och gör någonting? Skriver en motion som slår ner som en bomb på SRF:s kongress hösten 2011? Skriver en lika explosionsartad motion till US Medlemsforum 2011 och ser till att det verkligen händer någonting?!
Jag har efter mitt inlägg på Skånes taltidning tröttnat på att debattera och försöka få sittande styrelsefolk att lyssna, för det går inte, har ingen effekt, om man inte rent ut sagt "rövslickar" folk och håller med om allt till 100%. Det är lik alönlöst som att försöka debattera med vår sittande regering.
Allt vårt gnäll, alla våra förslag på ändringar, alla våra åsikter, MÅSTE helt enkelt framföras i motioner, som verkligen behandlas på ett årsmöte/en kongress och vi måste se till att ändra på SRF:s nuvarande representationsdemokrati, så att även yngre blir valda till ombud i större utsträckning och får åka på kongresserna, eller kan sitta hemma och rösta via Internet eller telefon! Jag tycker det är fegt av SRF att inte prova de varianterna.
Lika dant är det i US. Vi måste se till att vi som tycker annorlunda jämfört med våra förtroendevalda, åker på årsmötena och vågar säga vår åsikt. US ska vara till för alla, står det alltid i årsmöteshandlingarna, då ska också alla kunna säga sin åsikt utan att vara rädda för att bli släpade i smuts eller bli dumhetsförklarade för resten av sitt US-liv av förtroendevalda som tror att de är gudar!
Är vi missnöjda med förtroendevalda, måste vi välja in andra, vi måste vara fler som vill att de här organisationerna ska leva vidare med nya friska krafter, med nya friska idéer och se till att alla får komma till tals som vill det!
Vad hjälper långa debattinlägg egentligen om vi låter det stanna där? Är vi inte fega i sådana fall, som inte går vidare med vad vi tycker till högre ort, utan gömmer oss bakom datorskärmen och tangentbordet, för att det är enklast?
Eller, tänker alla som jag har gjort många gånger: "man vill ju inte alltid vara ensam om att tycka och framföra saker, vi måste vara många för att få genomslagskraft mot de som styr"?
Jag tror att det är så och då kan vi stå och stampa på ruta ett i all oändlighet och kasta skit på varandra tills vi inte orkar längre för att vi fått ont både i armarna och i käften... Faktum är ju att man kan få skrivkramp ibland efter allt tjafsande och debatterande som inte leder någonstans egentligen...
Men visst, frustrationen kan ibland växa en över huvudet, tills man bara måste skriva av sig och låta alla andra få veta hur jävla förbannad och less man är på att folk gjort si eller så, eller inte gjort alls...
Den viktigaste frågan är egentligen:
Vad är viktigast?
Att få bort folk vi inte gillar för hur de sköter det organisatoriska, påverkansarbetet, styrelsearbetet, medlemsrekryteringen eller hemsidan? (För de personliga motsättningarna man har med folk kan man lämna därhän i sammanhanget, för det hör inte hit).
Eller, är det viktigast att tala om hur dåligt alla andra gör saker?
Är det viktigast att jobba för våra rättigheter tillsammans och sträva mot samma mål?
Eller är det viktigast att själv ha en styrelseplats, att själv få styra, att själv få "stå i rampljuset" och sedan få all skit över sig från missnöjda medlemmar???
Det viktigaste för mig är:
* Att SAMARBETET måste fungera i vått och tort!
* Att vad man tycker om folk som personer MÅSTE lämnas utanför det organisatoriska arbetet!
* Att vi påverkar samhället utåt och kämpar för våra rättigheter, inte krigar internt om vem som ska ha den ena eller den andra styrelseplatsen eller något annat förtroendeuppdrag.
* Att man själv kommer med förslag på andra om man är missnöjd med sittande förtroendevalda (om man nu hittar några som är intresserade, vilket inte är så lätt numera).
* Att alla som vill, kan och har möjlighet ska kunna delta i någon form på de högsta beslutande organen och framföra sina åsikter utan att man måste göra sig intressant i lokalföreningarna för att bli vald till ombud.
Samt, att US faktiskt respekterar allas åsikter utan att kasta skit på folk efteråt. US har ett bra demokratiskt system, då ska också alla kunna utnytja det utan att bli nedvärderade för att man tycker som man gör.
Kommentarer
Trackback
