musikannso

Min sjukdom ska inte få segra! Den ska inte få mig att lägga mig ner och gråta mer, eller få mig att tänka att allt är hopplöst! Det har jag bestämt mig för och det funkar än så länge ganska bra...

Det som får mig att tänka så, är främst alla runt omkring som stöttar och kommer med uppmuntrande tillrop och visar att de finns där och talar om för en att man är värd någonting.
Andra har valt att vända ryggen till, tycker det är jobbigt och drar sig hellre undan, för att man inte vet hur man ska uttrycka sig, eller så har jag kanske förstört glädjen i deras eget liv genom att existera, en gnällig sjukling som bara hålle rpå med dialys hela dagarna och knaprar piller...
Slutsats: De är inga riktiga vänner ändå, så det kan ju kvitta...

Alltmer förstår jag min syrra, när hon sa att folk började vända henne ryggen för att hon var sjuk...Borde det liksom inte vara tvärtom egentligen? Det är ju när man har det svårt som man behöver glädje, vänner, gemenskap och annat att tänka på.
Så resonerar iaf jag. Jag skulle aldrig kkunna komma på tanken att överge någon för att den personen har fått en sjukdom! Personen i fråga är ju fortfarande den samma. Det är jag också. Jag är fortfarande Annso, jag vill fortfarande hitta på saker, jag vill se nya platser, träffa nya människor.
Jag gör bara två dialysbyten om dagen och resten gör jag på natten, så jag är väldigt disponibel när jag inte mår dåligt och det gör jag inte varje dag. Igår och idag t ex , har jag varit ganska pigg, trots högt blodtryck, trots magproblem pga antibiotikan. Men va fan, varför deppa över det? Tvärtom skulle jag velat göra massor av saker i helgen, om jag bara haft pengar...
Men vi svenskar är så oerhört rädda för att visa känslor, utom när det gäller att hacka på folk, se ner på folk och tjafsa...Då går det bra att snacka, och om man slipper säga det direkt till personen i fråga. Lättare att hacka på en person på en mailinglista eller andra diskusionsforum. Fejan är inget undantag...Där går det bra att skriva till varandra, kommentera folks statusmeddelanden. Men den där personliga direktkontakten, tycks snart vara ett minne blott...De som jag fortfarande pratar med i telefon och som ringer mig, kan jag räkna på ena handens fingrar. Ändå har jag över 70 "vänner" på fejan, varav kanske mindre än hälften, gillar och kommenterar ens statusmeddelanden. Tja, inte för att det spelar mig någon roll, jag skriver ändå, sen om folk tycker det är intressant eller inte, det skiter jag i. Det är ett sätt att skriva av sig också och det behovet är jag knappast ensam om. Titta bara på alla bloggare...

Jag vill bara transplanteras nu, få en ny njure och kunna gå vidare i livet. Jag är less på alla dialyspåsar, kartonger, sopsäckar, slangar, bandage och att behöva åka in och ut på sjukhuset och på sistone, har ju saker avlöst varandra.
Högt blodtryck, högt pth-värde, (bisköldkörtelvärdet), jag har ju inte varit uppsatt på transplantationslistan sedan i oktober..., magen krånglar, dialysmaskinen gick sönder, pd-katetern gick sönder i höstas...Varför ska jag ha allting?! Så elak har jag väl ändå inte varit mot nån???
Nej, de får sätta fart och göra någonting snart så jag får komma upp på listan åtminstone. Jag är trött på att gå här och bara vänta! Jag lär ju inte få en njure imorgon ändå, så de borde kunna få upp mig på listan medan mitt bisköldkörtelvärde normaliceras ytterligare. Det får nog bli ett samtal till pd-mottagningen imorgon.

Men jag ska också ägna veckan åt mer angenäma saker. Bl.a marknader, kanske ett dopp om vädret tillåter och så kommer älsklingen på torsdag!!! Snart blir vi dessutom sambos på prov!!! :)

Men vad ni än gör!: Vänd inte en vän ryggen som har det svårt! - en dag är det DU som ligger där och undrar var alla dina vänner tog vägen...Och kom nu inte till mig och tyck synd om mig för då blir jag förbannad! Det här är bara några ord till eftertanke.