Varför alltid detta prat om diskriminering???
Varför är det så viktigt att framhålla att man blivit diskriminerad överallt?
Jag begriper mig inte på blindvärlden! Vi gnäller som gamla käringar och gubbar för minsta lilla... och så fort inte folk i ens omgivning lyssnar, eller kliver åt sidan när vi kommer, så säger vi: ”Jag är diskriminerad...”
Jag börjar bli rejält trött på det ordet!
Om ledsagningen uteblir, vad är man då? Diskriminerad? Näe, inte i första hand. Det kan nämligen bero på:
- Sms:et med ledsagningen har inte nått fram, pga att tekniken inte fungerat. Är det tekniken då som diskriminerar oss...?
- Ledsagningen har blivit bokad till fel mötesplats. Är den bokad fel med flit då?
- Ledsagaren saknar kompetens och vana att utföra ledsagningsuppdraget. Är det då ledsagaren som diskriminerar oss, eftersom han/hon inte vet exakt hur vi vill ha det, eller vad som förväntas av en???
Hade ledsagningen uteblivit pga att ledsagaren struntat i sitt uppdrag, eller ”glömt bort det, eller om vi NEKATS ledsagningen. DÅ kan vi verkligen snacka om DISKRIMINERING! Men hallå! Vem fan råder över den mänskliga faktorn???
Hur skulle det vara om vi kunde ägna lite mer tid åt att informera de människor vi möter och som ska underlätta för oss, istället för att bara springa till mamma Diskrimineringsombudsmannen, där det tar flera månader att få sina ärenden behandlade, när det är i just det ögonblicket, när vi står där och ska ha hjälpen, som det oftast inte fungerar och då vi behöver tala om hur vi villl ha det och varför.
Ofta när jag möter människor och berättar saker för dem, så säger de: ”Jaha! Det visste jag inte...”
Tacka fan för det! Hur ska de kunna veta någonting när ingen talar om det för dem?
Så det här med ledarhundars varande eller icke varande överallt, eller vilka som påverkas av dess närvaro på det ena eller det andra sättet.
Allergiargumentet, eller att allergiker bara överdriver, har jag hört till leda. När kommer de nya argumenten? När kommer de andra orsakerna in i bilden, som hundrädsla, ovilja mot att få hundhår på kläderna och skitiga tassar på heltäckande mattor, in i bilden?
Vi har bara snöat in på allergiaspekten, som jag iofs tycker är nog så viktig. Men vi glömmer alla andra människor, alla andra faktorer.
Jag har mött en del ledsagare när jag åkt med SJ som varit rädda för min hund och vid ett tillfälle, lämnade en kille med invandrarbakgrund, över ansvaret för mig till en tågvärd som stod på perrongen och skulle med samma tåg som jag, pga att jag hade en stor, svart labbe med mig. Det hjälpte inte att jag försäkrade killen om att min hund struntade fullständig ti honom, om han inte brydde sig om hunden.
Ett liknande fall stötte jag på vid ett annat tillfälle när jag skulle resa.
Hundrädsla är någonting väldigt svårt och jobbigt att bli av med för många.
Ja, jag resonerar såhär därför att jag inte är ensam i samhället. Jag vill kunna leva där som alla andra, men att en minoritetsgrupp i ett samhälle bland miliontals andra, komma klivande i alla offentliga lokaler och dessutom ha en hund med mig och tro att alla ska acceptera det bara sådär, det tror jag inte på. Och tror vi själva det, är jag rädd att vi kommer misslyckas grovt med att påtala vikten av att vi behöver vårt hjälpmedel, detta hjälpmedel som råkar vara ett djur med päls.
Här tror jag inte heller att diskrimineringslagen är den bästa lösningen. Återigen, att föra dialoger med människor, att vara ödmjuk och ge och ta, tror jag mycket mer på.
Att bara skrika om diskriminering, får bara människor att till slut rycka på axlarna och säga: ”Jaja, nu är det en sån där blind igen som bara ska ha och ha...”
Sådan vill inte jag vara iaf och jag vill att människor ska betrakta mig med lika stor respekt som de förväntar sig av mig. Men hur stor respekt ingjuter man i allmänheten genom att säga: ”Jag ska ha! Jag har rätt! Du ska inte tro att du kan förbjuda mig, för då anmäler jag dig för diskriminering!”
Jag vet att många synskadade tycker att de får vika undan alldeles för mycket i alldeles för många situationer. Det har inte jag upplevt så mycket i mitt 30-åriga liv. Även under de 12 år jag haft ledarhund och tagit med mig honom till alla möjliga ställen och rest genom landet både upp och ner och fram och baklänges, så har jag inte upplevt den motvilja och de svårigheter som många beskriver och upplever i sin vardag.
Visst lever vi olika liv. Visst, är vi olika som personer och har olika behov etc. Men när det gäller att påverka samhället i rätt riktning, tror jag det är svårt att bara köra den hårda linjen, att kräva kräva kräva. Att kompromissa, att kunna se andra möjligheter och lösningar, tror jag är lika viktigt för att nå resultat.
Vissa tycker: ”Nej! Här ska inte kompromissas! Jag har rätt!”
Ja, då faller det bara tillbaka på oss själva i slutändan.
Jag mötte en kvinna på ett tåg en gång för länge sedan, som kallade mig: ”stackars kräk...”
Den kommentaren kan man både skratta och fnysa åt. Hon ”tyckte synd om mig”, men dessutom var jag ett ”kräk” som var besvärligt för kärr...damen.
Jag vill varken betraktas som ett jobbigt ”kräk” eller som någon ”stackars blinning”, utan bli bemött på ett trevligt och respektabelt sätt. Och kräver jag det av alla andra, måste jag kunna ge det tillbaka också, annars vinner jag aldrig!
Engagerande och gripande. :D
detta ämnet har jag längtat efter att någon skulle våga att ta upp. :)
Tack! Ja, jag tror att det är nödvändigt att försöka tänka bort det här diskrimineringstänket i många lägen å istället ta tag i problemet, informera å diskutera, berätta hur vi vill ha det istället.
En heltäckande diskrimineringslagstiftning behövs, men jag tror på fullaste allvar inte att den skulel lösa allt, eller att det ger något att anmäla alla och en var för diskriminering så fort saker å ting inte fungerar för oss. Dessutom, om var och varannan synskadad börjar anmäla till DO, så kommer det ta evigheter innan ens enskilda ärende behandlas, eftersom de kommer bli överhopade så fort ledsagningen inte fungerar, eller så fort någon sagt att hunden inte e välkommen pga allergirisken, eller pga hundrädsla...Detta tror jag inte vi e riktigt medvetna om. Det enda vi vill är att ha en lagstiftning att luta oss mot å tro att det löser alla problem.
Jag hävdar fortfarande, att vi måste ut och synas mer, göra utåtriktade aktioner gentemot olika myndigheter, reseföretag, affärsinnehavare och liknande för att uppnå våra mål om ett mer tillgängligt samhälle.
Visst, diskrimineringslagstiftningen är väl bra NÄR DET VERKLIGEN GÄLLER, men ibland när synskadade påstår att de blivit diskriminerade, känns det mer som en ren demonstration, eller att man vill att någon ska tycka synd om en. I så fall skulle en sådan lag missbrukas grovt, som så många andra lagar...eller misstolkas, för att den är luddigt formullerad. Det är ju bara att ta LSS som exempel. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Alla kommuner gör sin egen tolkning av lagen, vilket skapar både irritation och förvirring och kan göra att en synskadad som haft LSS i alla år å sen flyttar till en anna kommun, blir av me insatsen...
Det är dessutom roligare för alla tror jag, att jobba utåtriktat, än att bara sitta och skriva DO-anmälningar. Det skapar ju gemenskap också.
Sen kanske man inte vill vara med i en organisation, men det är ju inget som hindrar att man gör någonting liknande utanför en förening. Är man ett par stycken som vill påverka samma sak, kan man ju göra det.
Däremot tror jag inte på ett ensamt påverkande, då det är mycket svårare att få ändring på saker o ting som enskild person. Det är iaf min erfarenhet.
Jag tror jag förstår din poäng. Får känslan av att du menar att alla upplevda förorätter tolkas som diskriminering. Men jag vill hävda att diskriminering verkligen förekommer och måste bekämpas. Bara ett exempel:
Hur kommer det sig att blinda/synskadade är så enormt dåligt representerade på arbetsmarknaden? Jag har inga siffror i huvudet, men som jag har hört ska det handla om typ 50% eller kanske ännu mer. Är vi som grupp så totalt inkompetenta eller lata eller arbetsskygga så att det förklarar situationen? Jag tror inte det.
Jag anser att även vår grupp har rätt till ett anständigt liv där vi ges möjlighet att försörja oss själva. Att vi ska slippa ses som idioter eller en belastning för samhället pga att det tillåts att vi sållas bort från jobb vi skulle kunna klara av. Och även om man själv skulle godta att leva på t ex sjukbidrag, så är det ofta inte möjligt eftersom försäkringskassan hävdar att synskadade är arbetsföra. Ett moment 22. Problemet är att majoritetssamhället inte bryr sig om vår situation, kanske delvis för att de inte vet om den/vill se den. Jag tycker det är skandal att det i ett sk välfärdssamhälle förekommer att unga människor aldrig kommer ut i arbetslivet bara för att omgivningen har så grova fördommar om deras funktionshinder, och att i praktiken inget verkar göras för att ändra på situationen.
Jag vill alltså hävda att diskrimineringslagstiftningen är viktig och behövs, problemet är snarare att den inte tillämpas på rätt sätt, och de som diskriminerar ofta går fria och tillåts fortsätta med sin diskriminering.
