Ärlighet varar längst...
Ärlighet varar längst...
Det är ett elände när man inte kan lita på folk och när folk hittar på saker för att de tror att de själva därigenom ska vinna på det...
Att vara ledsagare innebär ju att man anförtror sin den personen även saker som kan vara konfidenciella. Det innebär också, att man efter några månader börjar få alltmer och mer förtroende för den personen och man pratar nästan som kompisar.
Men det är också ett arbete som ledsagaren utför. Det är inte bara att rycka på axlarna och betrakta det hela som en fritidssysselsättning, som man antingen kan strunta i när man känner för det, eller bete sig hur som helst mot sina brukare och t ex anmärka på om någon jämt har ont här eller där.
Vissa människor är ständigt sjuka, både fysiskt och psykiskt. Efter några år som ledsagare åt en person, borde man väl vara väl införstådd med detta och inte plötsligt ifrågasätta eller säga: ”Ja, du har ju jämt ont någonstans så, hahahaha...”
Hur moget är det på en skala? Vad har man då lärt sig av livet? Vad har man för inställning till andra människor om man kan ställa en sådan dum och kränkande fråga?
Nej, jag har inte fått höra just den kommentaren, men min syrra har och själv har jag hört liknande kommentarer och varit med om åtskilligt som mina ledsagare har gjort eller sagt, inte minst sedan jag flyttade till den här hålan.
Och folk är heller inte sena med att komma med skitsnack och påståenden som inte är sanna och som nästan gränsar till förtal.
Så vem ska man tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är såhär?! Ja det undrar vi faktiskt...
Att man inte vågar prata med sin brukare när det uppstår tveksamheter, utan springer till mamma Chefen, tycker jag är så dåligt, när man arbetat ihop i många år. Mycket kan då nämligen undvikas och missförstånd rättas till!
Att dessutom vända kappan efter vinden och säga en sak till brukaren och sedan påstå någonting annat till chefen, kan jag bara tolka på ett sätt, att man vill vara alla till lags. På det ena stället för att man vill vara snäll och inte vågar ifrågasätta och på det andra för att rövslicka chefen och på något sätt tro att man skaffar sig pluspoäng på något sätt...
Jag gillar raka rör och raka besked, folk som är ärliga och öppna och som vågar säga ifrån när saker o ting inte är okej. Jag avskyr människor som springer med skvaller och falska påståenden och som ser ner på andra och tror att de själva är så jääävla duktiga och fina i kanten!
Omogna tonåringar ska inte jobba som ledsagare. Kan man inte ta ansvar för sig själv så kan man inte ta ansvar för andra heller. Man måste veta lite vad livet handlar om för att kunna ha ett sådant jobb, tror jag och man måste kanske tänka ett steg längre än sitt eget ego och tänka att man gör en god järning. Tänker man bar apå pengarna, eller att man själv ska ha roligt när man följer med sin brukare, ja, då är man väldigt fel ute och kan sluta omedelbums!
Ja, efter dagens möte med LSS-handläggaren, har jag ännu en gång fått bevis för att ärlighet varar längst och att lögnen snarare slår tillbaka på en själv så småningom än gagnar en...
