musikannso

Socialtjänsten i Sverige – hur bra fungerar den egentligen?

Hur bra erfarenhet har man av funktionshindrade barn & föräldrar?

Hur bra är man egentligen på att göra en rättvis bedömning utifrån en anmälan och en utredning?

Detta är frågeställningar som jag alltmer på senare tid börjat ställa mig, då jag allt oftare, hör och ser, hur framförallt funktionshindrade barn och föräldrar, blir behandlade av myndigheter, såsom Socialtjänst, hemtjänst, hemsjukvård och boendestöd.

Redan för ett antal år sedan, sändes ett mycket gripande reportage på Uppdrag granskning, där två förståndhandikappade föräldrar, var nära att mista sitt barn för alltid, pga att Socialtjänsten gjort bedömningen, att de pga sin funktionsnedsättning, inte var lämpliga föräldrar. Detta trots att de hade all uppbackning och allt stöd de kunde få från sina föräldrar.

Och vilka metoder använde man sig av? Jo, när man skulle hämta barnet, stängde man av ”barnvakten”, så att föräldrarna inte skulle höra att barnet skrek när de hämtade det, sedan skulle de bara upptäcka helt plötsligt, att barnet var borta!

För det första, idiotförklarade man inte bara föräldrarna, genom att rätt och slätt lura dem, utan också få dem att må psykiskt dåligt!

Senast för några månader sedan, sändes ännu ett reportage som blev mycket uppmärksammat, där barn flyttats fram och tillbaka mellan olika hem och när de slutligen kommer till ett boende där de faktiskt trivs, när de ringer och gråter och bara vill komma tillbaka till den här familjen, ja, då väljer Socialtjänsten att återigen, låtsas att de bara skulle åka iväg på ett dagsbesök, men när de ska hämta barnen igen, så kommer de inte... Vad är vitsen med ett sådant beteende? Vad finns det för psykologi i det? Att få folk att må psykiskt dåligt, att tro att allt är som vanligt, enda tills de kommer fram och inser att det inte är så?!

Hur bra är det för barnen? Hur kommer de att påverkas när de blir äldre?

Ärlighet varar längst, brukar jag säga och i båda de här fallen, har familjerna fått rätt och även i andra fall som uppmärksammats på radio och i tv.

Nu är jag själv djupt invollverad i en händelse, där Socialtjänsten, återigen har med personer med funktionsnedsättningar att göra och där de inte har sett helheten, utan bara valt att se en sida av myntet.

Det står också ganska klart, att det i det här fallet, handlar om grova tjänstefel och inbördes beundran, där en grupp ur hemtjänsten, socialtjänsten och familjepedagog, samarbetar med anhöriga för att själva få alla fördelar.

I detta fallet, handlar det om en mamma med synnedsättning och en pappa med en cp-skada. Deras barn har också funktionsnedsättningar, bl.a ögontmörer, som gör att han ser dåligt.

Redan från början kopplades hemtjänst och boendestöd in, för att i första hand hjälpa pappan med de mest grundläggande sakerna kring skötseln av deras barn. Men det var i första hand inte pappans brister man såg, utan mamman fick ta på sig hela skulden, hela ansvaret och skulle t.o.m vara oavlönad assistent åt sin egen sambo när de fortfarande bodde ihop!

Man tyckte synd om pappan och gav honom allt han pekade på, han fick alla stödåtgärder och alla resurser man kan tänka sig, medan mamman fick kämpa och slå sig fram. Hon fick anmälningar på sig för än det ena, än det andra.

• Hon kunde inte mata sin son på ett ”korrekt” sätt,
• Hon höll sitt barn som en planka,
• Barnet var röd i rumpan
• Hon kunde inte anknyta pga sin synnedsättning, för hon tittade ju inte på barnet och hon pratade till sitt barn som till en vuxen...

Där tog tydligen inte fantasin slut riktigt, för när detta var uttömt och när de hade separerat och mamman flyttat hem till sin syster, som är utbildad barnskötare dessutom och jobbar på förskola, ja, då började hennes före detta sambo påstå, att det fanns ”faror” i detta hus, att systrarnas ledarhundar, hör och häpna, kunde utgöra en fara för barnet, både genom att de kunde skada barnet när de sov, om barnet låg tillsammans med hundarna på en filt, för då kunde ju hundarna rulla på barnet, eller så kunde en av ledarhundarna, som är pensionerad och bara bor där ibland, få ett eppileptiskt anfall och därigenom, skada barnet...

Att det var en av katterna som had eppilepsi och inte hunden, brydde Socialtjänsten inte sig om att kontrollera i det första skedet, utan valde helt att gå på pappans påhitt.

Vidare kunde barnet få hundhår i munnen och i ansiktet, han kunde skära sig eller skada sig på andra sätt i huset, mer än han skulle kunna hemma hos pappan, varpå Ifo beordrade omedelbara säkerhetsåtgärder hemma hos systrarna. Hundarna fick exempelvis inte vistas på samma våningsplan som barnet när barnet var hos mamman. Pappan såg nämligen till att han blev placeringsförälder och att mamman bara fick umgängesrätt.

Nämnas kan också, att de ovan nämnda påståendena somhemtjänst, anhöriga och Ifo kom med, till största delen, inte har gått att bevisa. Alltsammans bygger nästan uteslutande på hörsägen och påhittade historier.

Detta pågår fortfarande, mer än ett år efter att anmälningarna kom in till Socialtjänsten. Nu får mamman ha sin son två nätter i veckan, absolut inga helger och aldrig så länge att hon kan åka och hälsa på släktingar och vänner med sitt barn.

Familjepedagogen hon fått genom kommunen, kommer med påståenden om att sonen får för lite mat hemma hos mamman, eller att det är massa hundhår på golvet. Detta trots att hon sällan varit närvarande när hon skulle varit det och aldrig skickat någon ersättare.

Pappans hemtjänstinsats har minskats, eftersaom de tycker att han mycket väl klarar sig själv med sonen en hel helg, detta trots att han inte kan gå ut med honom själv från torsdag kväll till måndag morgon. Detta trots att han knappt kan lyfta honom, mata honom eller byta kläder och blöjor på honom själv. Han har ett larm han ska ringa på och sedan får sonen vackert gå med kissvåta blöjor, eller blöda, om han slagit sig, tills någon behagar komma. Det kan ju dröja kanske en halvtimme om de har ont om personal...

Ifo-chefen i Lilla Edets kommun, gjorde så sent som för några dagar sedan, bedömningen att pappan själv kunde klara av att ta hand om sonen, trots att han hade magsjuka, trots att mamman fanns tillgänglig och kunde tagit hand om honom.

Vidare heter det, att sonen endast skall vistas hos pappan vid sjukdom, eller om han behöver gå hem från förskolan pga sjukdom.

Utredningshem har kunnat konstatera, att pappan har svårt att uppmuntra sin son i både tal och rörelser, lek och i att stimulera barnet på ett pedagogiskt sätt. Det är hemtjänstpersonalen som fått göra det. Ändå hävdar nu Ifo, att pappan uppfyller alla målen och att man vill avskriva LVU.

Barnet har dessutom ett destruktivt beteende, som går ut på, att han varje måndag, efter den långa bortavaron från sin mamma, biter henne i tårna eller fingrarna, vilket tyder på att han är väldigt understimulerad och missnöjd med någonting. Det behöver man inte vara barnpsykolog för att begripa...

PÅ utredningshemmet uppvisade han ett annat beteende, i form av att han kunde gå fram till en vägg i sin gåstol och slänga med huvudet fram och tillbaka. Dessa två händelser, är inget som pappan fäster sig vid, utan bara bortförklarar och skrattar åt.

ÄNDÅ är det mamman som är så dålig, att hon bara får ha sin son två nätter i veckan, bara för att hon inte ville lämna sitt barn till pappan ute på parkeringen när han ändå hade personal med sig, som kunde följa med, eller gå upp till huset och hämta barnet. Det skulle inte bli till mammans fördel, hotade pappans familjepedagog med. Och så drog man ner på umgänget, samtidigt somman sitter och säger, att mamman är så dålig på att anknyta... Hur ska man kunna öva på det och bli bättre med mindre och mindre umgänge...?

Andra hotelser har också förekommit från pappans anhöriga och från pappan själv, om hon inte lytt de tider som pappan angivit när mamman begärt att få lite extra tid med sonen.

ÄNDÅ är det mamman som hela tiden ska granskas, fast ingen granskning egentligen görs. Man grundar sina påståenden utifrån berättelser och anklagelser från folk som känner varandra privat inom kommunen och som sinsemellan, gör upp vad som ska göras och sägas på kommande möten.

Ifo har själva bestämt, att sonen fr.o.m nu, ska gå sju timmar på förskolan, trots att föräldrar eller barn med funktionsnedsättningar, erbjuds fem timmar på förskola. Det är ju dessutom alldeles för länge för en bebis på 1,5 år och när föräldrarna dessutom är hemma på dagarna.

Jag har påpekat dessa brister för Ifo, jag har gjort anmälningar mot pappan, därför att jag anser, att det finns så uppenbara säkerhetsrisker med att han är placeringsförälder och ensam med sitt barn så mycket, att sonen kan fara illa av det.

Dessutom, om nu mammans sysster inte skulle vara rätt person att hjälpa och vägleda sin syster, när hon jobbar som barnskötare, borde hon väl blivit av med sitt jobb också då för länge sedan, eller hur?

Däremot, kan jag inte låta bli att ifrågasätta hemtjänstens kompetens vad gäller barnskötsel och barntillsyn. Det är ju knappast något som brukar ingå i deras arbete. Dessutom röker vissa av personalen och barnets kläder luktar ofta rök och det kände jag dessutom själv när jag hälsade på när de fortfarande bodde ihop. Det är nog lite värre med att andas in rök än att få lite hundhår i ansiktet...

Ja, som sagt, ännu ett fall, där Socialtjänsten inte gör en grundlig utredning från båda hållen, utan tycker synd om och favoriserar den ena parten och trycker ner den andra och inkompetensförklarar den andra så mycket det bara går, pga hennes synnedsättning, istället för att skaffa sig mer kunskap på området. Istället för att ta reda på vad som verkligen sker och inte sker. Istället för att ta anmälningarna på allvar gentemot pappan och hemtjänsten, som förlöjligat och hånat mamman och hånskrattat åt henne, när hon inte tycktes göra på rätt sätt enligt dem. Istället för att tala om på ett pedagogiskt sätt hurhon skulle göra, hånade dem henne och skrattade åt henne. Jag hörde det själv en gång i telefon och jag har också träffat några ur personalen, som gav ett arrogant och nedlåtande intryck gentemot mamman.

Hur länge ska detta få pågå? Hur mycket psykiskt lidande tål en förälder och ett barn? Vilka känslomässiga ärr kommer barnet få av pappans passivitet och bristande engagemang och genom att han inte får vistas så mycket hos sin mamma som har alla tänkbara förutsättningar för att kunna ta hand om honom?

Men jag tänker samtidigt såhär: Har de flesta fall jag hört talas om, lett till att familjerna faktiskt fått rätt till slut, så kommer mamman i det här fallet också att få det, det är jag nästan övertygad om, även om det kanske tar lite tid.

Jag ger mig aldrig för mammans och barnets skull!!!

Jag ska stå vid deras sida och kämpa, om det så blir det sista jag gör!

Såhär får det inte gå till i dagens Sverige!

HOTET...

Hotet kommer allt närmare! Det stora, hotfulla, molnet, på vilket mitt öde skall avgöras...!

Det molnet heter Bloddialys... Jag befarar att doktorn tycker att jag bör operera in en cvk på halsen och börja med bloddialys...

Jag vill inte höra de orden! Jag vill inte vara med om ännu ett ingrepp! Jag vill inte att jag ska tvingas tillbringa åtminstone en dag på sjukhuset varje vecka i fem timmar!

Jag är trött, mycket trött, trots nattdialys och trots dagdialys. Men den tröttheten är ingenting mot den jag kommer att känna när jag kommer hem från denna dags dialys... och då ska jag sätta upp nattmaskinen och greja med det också... Näe, jag tror inte riktigt de inser hur det är att inte se och hur det är att leva ensamstående och ska klara av allting själv...!

De tror att min vovve, kan klara sig utan rastning i sex-sju timmar, som kommer bli den sammanlagda tiden för mig om jag ska åka till Hässleholm fram och tillbaka, plus tiden på sjukhuset.

NEJ! De får sätta in vilken behandling de vill, men bloddialys är helt uteslutet, så länge jag orkar stå på mina egna ben och så länge jag kan tala och uttrycka min åsikt!

Den som läser detta, tror säkert att jag är galen, att jag hellre går omkring halvdöd än får ett värdigt liv... Värdigt liv... Det är inget VÄRDIGT LIV att gå igenom ytterligare ett ingrepp, för att kanske efter några månader, bli uppringd om att det finns en ny njure. Det är inget värdigt liv att ligga kopplad till en dialysapparat, om det så bara är en gång i veckan. Jag tycker det är skrämmande nog att ligga kopplad till nattdialysmaskinen, då man inte snabbt nog, kan ta sig ur sängen för att gå på toaletten om det blir akut, eller ta sig ut om det börjar brinna... Jag kan ju inte precis hoppa ner från balkongen från tredje våningen med dialysbordet, eller rulla det ner för trapporna och det är inte heller trådlöst...

Jaja, nu har den store pessimisten talat, men jag vill bara klargöra detta för alla så att ni vet!

Det mörka molnet får segla till en annan horisont, för här ska inget blod flytaaa!!! Hahahahaha!!!

Delar av min familj fattar ingenting. De tror att om jag säger att jag har jätteont i benet, så är det väl ändå inte sååå farligt? Men sen, när jag måste räkna till 3 för att ta mig upp ur soffan eller stolen, dååå: ”Va?! Har du så ont?!”

Nääääe! Det är bara som jag hittar på... Jag nästan gråter av smärta, men den är bara inbillad...

Mamma tror, att bara för att man bara är strax över 30, så kan man inte ha så ont, inte vara så sjuk, och man kan inte sätta sig in i hur ont en annan människa har. Nej, det är svårt, men man kan iaf inte förutsätta, att man INTE har ont, bara för att man är ”så ung och rask...”

Jag är varken ung eller rask i kroppen längre, jag är som en 90-åring. Snart behöver jag väl rullator också...

Nä, vad jag behöver är en njure och sådana växer inte på träd, jag inser det. Men andra måste också inse att allting inte funkar för alla. Gamla Agda 75 kanske inte gnölar så mycket, hon kanske har anhöriga eller vårdpersonal som tar hand om henne när hon kommer hem. Men jag, får vackert ta hand om mig själv jag och det tar all min tid i anspråk.

Man har inte tänkt särskilt långt när man har tänkt att en njursjuk människa ska ha dialys, som dessutom har en synnedsättning, eller ett annat handikapp.

Lådorna väger ganska mycket vardera, de är igentejpade så till den milda grad, att man får vara självaste stålmannen för att få upp dem... Skräpet som blir av alla slangar, påsar och tillbehör, förväntas jag, som inte ser, konka ner för alla trapporna och ut på gården till närmaste soptunna. Särskilt lätta är de inte heller.

Stiften i dialyspåsarna, sitter så hårt, att man återigen får kalla på Stålmannen för att få hjälp...

Jo, jag fattar att de måste sitta hårt för att inte gå sönder. Men på syrrans dialystid, var det betydligt enklare. Mycket som var bra då, har blivit mycket sämre idag, som jag förstått det. Man kunde ju tycka att utvecklingen borde gå framåt istället för bakåt. De här klumparna till dialysmaskiner, ser ut som om de gjordes på 60-talet, vilket nog inte är så långt därifrån. Man kan också tycka att de borde kunna låta mindre om nätterna, istället för brummelibrummrrrrktschschschktschktschslurpslurp... Som en urgammal kaffebryggare, som borde avkalkats för flera dessenier sedan...

Jag skriver detta med glimten i ögat, för jag sover som en klubbad nu för tiden, om jag inte mår illa och måste upp och avlägsna lite ur magen. Men faktum kvarstår, att det minsann gäller att man är frisk för att orka vara sjuk. Det är inte jag just nu, men som tur är, finns det änglar även på jorden och de änglarna uppskattar jag verkligen!

Så, nu har jag fått gnälla och skriva av mig lite av ångesten, hoppas ni står ut! _Gör ni inte det, är det inte mitt problem. Då uppmanar jag er att sluta läsa!

/Vildvittran.

Tankar efter 12-slaget.

Jaha, så var det då ett nytt år som tagit sin början. Många tankar for genom huvudet inatt när klockan slog 12. Det är ett ypperligt tillfälle för eftertanke och ett ypperligt tillfälle att besluta sig för saker och ting, även om man inte avger några nyårslöften. Det tänker jag heller inte göra, jag har bara bestämt mig för några saker.

Jag har bestämt mig för att bli tydlig med hur jag vill ha saker och ting, att jag ännu mindre än förr, kommer att acceptera översitteri och försök att ändra på mina åsikter i frågor som intresserar mig och bara för att jag ska passa in i ”mallen”, där regel nr 1 verkar vara att man ska tycka som merparten, annars är man knäpp, eller jobbig...

Jag har också bestämt mig för att människor nu måste anpassa sig mer efter mig och mina behov. Det är jag som är sjuk, det är jag som måste orka och hinna med mig själv i första hand, jag ska inte hinna med alla andra och ta hänsyn till alla andra i första hand. Om det så handlar om att handla mat, hjälpa mina nära och kära, eller föreningsarbete.

Vill folk träffa mig, får de finna sig i att åka till mig mestadels. Jag orkar inte längre flacka omkring och resa med tåg och buss på samma sätt som jag gjort tidigare. Jag behöver min regelbundna dialys och att släpa med mig tre-fyra påsar och all utrustning, tycker jag blir för otympligt, särskilt om jag ska ha vovven med mig också.

Jag har velat så mycket under det ångna året, jag har velat åka till mina vänner och komma bort. Det vill jag fortfarande, men måste nu prioritera hälsan i ännu högre grad fram till en framtida transplantation.

Jag kommer sätta upp mål för varje dag, där jag bestämmer två saker, två aktiviteter eller två hushållssysslor som jag ska orka och hinna med varje dag, allt för att inte behöva känna att saker och ting står mig upp över huvudet och för att jag i första hand skall hinna med dialysbytena. Det har kanske inte alltid blivit fyra stycken pga för många andra MÅSTEN. Nu ska det bli ändring på det! PD-mottagningen ska få överraskande provresultat och jag själv ska må mycket bättre!

Med hopp om ett gott och glatt 2012 och med hopp om att människor tar hand om varandra lite bättre!