Hotet...
HOTET...
Hotet kommer allt närmare! Det stora, hotfulla, molnet, på vilket mitt öde skall avgöras...!
Det molnet heter Bloddialys... Jag befarar att doktorn tycker att jag bör operera in en cvk på halsen och börja med bloddialys...
Jag vill inte höra de orden! Jag vill inte vara med om ännu ett ingrepp! Jag vill inte att jag ska tvingas tillbringa åtminstone en dag på sjukhuset varje vecka i fem timmar!
Jag är trött, mycket trött, trots nattdialys och trots dagdialys. Men den tröttheten är ingenting mot den jag kommer att känna när jag kommer hem från denna dags dialys... och då ska jag sätta upp nattmaskinen och greja med det också... Näe, jag tror inte riktigt de inser hur det är att inte se och hur det är att leva ensamstående och ska klara av allting själv...!
De tror att min vovve, kan klara sig utan rastning i sex-sju timmar, som kommer bli den sammanlagda tiden för mig om jag ska åka till Hässleholm fram och tillbaka, plus tiden på sjukhuset.
NEJ! De får sätta in vilken behandling de vill, men bloddialys är helt uteslutet, så länge jag orkar stå på mina egna ben och så länge jag kan tala och uttrycka min åsikt!
Den som läser detta, tror säkert att jag är galen, att jag hellre går omkring halvdöd än får ett värdigt liv... Värdigt liv... Det är inget VÄRDIGT LIV att gå igenom ytterligare ett ingrepp, för att kanske efter några månader, bli uppringd om att det finns en ny njure. Det är inget värdigt liv att ligga kopplad till en dialysapparat, om det så bara är en gång i veckan. Jag tycker det är skrämmande nog att ligga kopplad till nattdialysmaskinen, då man inte snabbt nog, kan ta sig ur sängen för att gå på toaletten om det blir akut, eller ta sig ut om det börjar brinna... Jag kan ju inte precis hoppa ner från balkongen från tredje våningen med dialysbordet, eller rulla det ner för trapporna och det är inte heller trådlöst...
Jaja, nu har den store pessimisten talat, men jag vill bara klargöra detta för alla så att ni vet!
Det mörka molnet får segla till en annan horisont, för här ska inget blod flytaaa!!! Hahahahaha!!!
Delar av min familj fattar ingenting. De tror att om jag säger att jag har jätteont i benet, så är det väl ändå inte sååå farligt? Men sen, när jag måste räkna till 3 för att ta mig upp ur soffan eller stolen, dååå: ”Va?! Har du så ont?!”
Nääääe! Det är bara som jag hittar på... Jag nästan gråter av smärta, men den är bara inbillad...
Mamma tror, att bara för att man bara är strax över 30, så kan man inte ha så ont, inte vara så sjuk, och man kan inte sätta sig in i hur ont en annan människa har. Nej, det är svårt, men man kan iaf inte förutsätta, att man INTE har ont, bara för att man är ”så ung och rask...”
Jag är varken ung eller rask i kroppen längre, jag är som en 90-åring. Snart behöver jag väl rullator också...
Nä, vad jag behöver är en njure och sådana växer inte på träd, jag inser det. Men andra måste också inse att allting inte funkar för alla. Gamla Agda 75 kanske inte gnölar så mycket, hon kanske har anhöriga eller vårdpersonal som tar hand om henne när hon kommer hem. Men jag, får vackert ta hand om mig själv jag och det tar all min tid i anspråk.
Man har inte tänkt särskilt långt när man har tänkt att en njursjuk människa ska ha dialys, som dessutom har en synnedsättning, eller ett annat handikapp.
Lådorna väger ganska mycket vardera, de är igentejpade så till den milda grad, att man får vara självaste stålmannen för att få upp dem... Skräpet som blir av alla slangar, påsar och tillbehör, förväntas jag, som inte ser, konka ner för alla trapporna och ut på gården till närmaste soptunna. Särskilt lätta är de inte heller.
Stiften i dialyspåsarna, sitter så hårt, att man återigen får kalla på Stålmannen för att få hjälp...
Jo, jag fattar att de måste sitta hårt för att inte gå sönder. Men på syrrans dialystid, var det betydligt enklare. Mycket som var bra då, har blivit mycket sämre idag, som jag förstått det. Man kunde ju tycka att utvecklingen borde gå framåt istället för bakåt. De här klumparna till dialysmaskiner, ser ut som om de gjordes på 60-talet, vilket nog inte är så långt därifrån. Man kan också tycka att de borde kunna låta mindre om nätterna, istället för brummelibrummrrrrktschschschktschktschslurpslurp... Som en urgammal kaffebryggare, som borde avkalkats för flera dessenier sedan...
Jag skriver detta med glimten i ögat, för jag sover som en klubbad nu för tiden, om jag inte mår illa och måste upp och avlägsna lite ur magen. Men faktum kvarstår, att det minsann gäller att man är frisk för att orka vara sjuk. Det är inte jag just nu, men som tur är, finns det änglar även på jorden och de änglarna uppskattar jag verkligen!
Så, nu har jag fått gnälla och skriva av mig lite av ångesten, hoppas ni står ut! _Gör ni inte det, är det inte mitt problem. Då uppmanar jag er att sluta läsa!
/Vildvittran.
