musikannso -

Lyckad funkis och glädjande besked!

Har varit på funktionärsutbildning med SRF Skåne i helgen på Solhaga. Den var jättelyckad faktiskt, med Jimmy Pettersson och Mikael Strömberg som föreläsare och ombudsmän för Region Syd.

Nästan alla lokalföreningar var representerade och vi pratade bl.a om varför SRF behövs, vilka framgångar vi haft inom påverkansarbetet, att det t ex var SRF som ordnade så vi fick handikappersättningen och US fixade kostnadsfri nummerupplysning t ex, där US staplade telefonkataloger utanför dåvarande Televerket

Sedan hade vi grupparbete och fick en handlingsplan, där vi utifrån 11 frågor, fick göra upp en plan för vad SRF skulle jobba med, vilka som då var vår motpart, respektive samarbetspartner. Vi valde ett påverkansområde eftersom frågorna mest lämpade sig för det. Och eftersom jag tycker att kollektivtrafikresande och ledsagning är en av våra viktigaste frågor här i SRF Skåne, så tog vi i gruppen det som exempel i handlingsplanen. Andra grupper valde också resande inom Skånetrafiken, fast med andra inriktningar. Så det var ju lite kul, att samtliga tyckte detta var en av de viktigaste frågorna. I den här handlingsplanen ställdes också frågan hur man kan engagera medlemmarna. Vi tyckte att det i ett sådant här sammanhang är ganska lätt att göra en utåtriktad kampanj och engagera hela distriktet. Vi i distriktsstyrelsen får informera lokalföreningarnas styrelser och/eller medlemmar, på vilket/vilka sätt man kan vara med och bidra i en sådan kampanj. Någon vill kanske skriva pressmeddelande, någon vill kanske dela ut flygblad på Skånetrafikens bussar. Någon vill kanske hjälpa till att "ledsaga" ansvariga inom Skånetrafiken och ARbetsmiljöverket t ex, som har beslutat om de här kontantfria resandet inom Skåne etc etc. Så detta kan bli hur stort som helst om man vill och jag tror även att detta är något som intresserar, inte bara medlemmar i SRF, utan även allmänheten, då inte bara synskadade drabbas av dessa brister.

Sedan pratade vi ekonomi, hur man ska finansiera verksamheten i framtiden osv. Vi diskuterade även styrelsens roll kontra medlemmarnas uppgift, dvs vad de kan bidra med. Vi pratade såklart också om medlemsrekrytering och hur vi ska marknadsföra oss.

Bl.a, nämndes Facebook som en bra och viktig informationskanal, Syncentralerna i viss mån, men eftersom det ser så olika ut i landet, hur mycket stöd och hjälp man får från dem och hur mycket de är beredda att släppa på sekretessen, så är detta inte ett tillförlitligt sätt att rekrytera medlemmar på, även om man såklart ska fortsätta föra dialoger med SC.

Vi pratade också om det här med att lägga möten på dagtid/vardagar, istället för kvällar och helger.

Vi kom väl fram till att det är lättare för lokalföreningar att ha möten på kvällstid/helger, men det kom också fram att det inte gör att folk har lättare för att komma på mötena, bara för att de ligge rpå dessa tider, eftersom man kanske har familj, barn och andra sysselsättningar som är, eller känns "viktigare" ibland, än att delta på styrelsemöten.

I distriktsstyrelsen, handlar det många gånger om att representanter från bank och andra, ibland behöver närvara, som på vårt möte nu i juni t ex. Ett annat argument är de långa reseavstånden, som gör att vissa av oss kommer hem väldigt sent, om vi ska ha livemöten mitt i veckan på kvällstid.

Sedan pratade vi faktiskt också om att om man gjorde sig mer oberoende av personalen på kansliet, så kunde man lägga möten på andra tider och andra platser, så att man någon gång träffas på en helt annan ort t ex.

Det var verkligen ett bra upplägg och en av de bättre funkisar jag varit på, därför att vi verkligen belyste SRF ur alla vinklar och vrår och för att även yngres förslag tillvaratogs och uppskattades. Vi hade med en kille som var barnbarn till en av deltagarna. Han var bara 22 år och hade fram till kursen varit väldigt skeptisk till SRF, som så många andra yngre, men han ändrade defernitivt uppfattning under helgen. Han hade också mycket bra förslag, tankar och idéer.

Vi konstaterade med viss stolthet, att vi kommit väldigt långt i yngresatsningarna, med tanke på att vi är två unga tjejer nu som sitter i distriktsstyrelsen, vi har jobbat länge och framgångsrikt med yngreprojektet som från början bara lockade tre medlemmar, men som nu har fullt på aktiviteterna. Men jag poängterade också, att det var oerhört viktigt att yngreverksamheten vävdes in i den ordinarie verksamheten och att aktiviteterna skulle mestadels vara öppna för alla, för det går inte alltid att dra en gräns för vad en 70-åring, respektive en 20-åring är intresserad av.

Detta uppskattades av de lite äldre, som klagade på att de inte kunnat följa med på vissa aktiviteter som de tyckt varit kul.

Givetvis hade vi även tillfälle att umgås, ta ett glas eller två och flumma ut i de mest knäppa och roliga diskussioner på icke schemalagd tid. Så sömnen blev det väl lite si och så med, men stämningen var på topp, även om vädret inte var på sitt bästa humör...
Personalen på Solhaga var också verkligen fantastisk på alla sätt och vis, trots att det är nya ägare. Men de har verkligen gjort sitt bästa för att Solhaga ska hålla sin standard från förr, vilket det synnerligen gör!
Att organisationer som SRF, valt att inte ha någon ledarhundsverksamhet där, tycker jag är ytterst beklagligt, då man skulle kunna tjäna både pengar och tid på att lägga kurser där, speciellt för oss som bor i Södra Sverige. Bättre ställe kan man ju inte vara på!

För att prata om någonting helt annat, så har jag länge legat i en jobbig svacka vad gäller mina njurvärden, bisköldkörtelvärden osv. Nu har det börjat vända och mitt pth, har gått ner till en hyfsat bra nivå. Nästa steg kommer förmodligen att bli, att jag åter blir uppsatt på transplantationslistan och inom kort kan komma att få en ny njure, om kroppen sköter sig!
Det har varit på tal att jag skulle kunna få börja med bloddialys, vilket jag verkligen inte sett fram emot, då jag dels har min ledarhund att tänka på, dels vet jag av erfarenhet från andra, att man inte mår speciellt bra av den sortens dialys, blir väldigt trött och orkeslös t ex.
Det har verkligen varit en fasa jag gått och burit på, så idag föll en stor sten från mitt hjärta!
Nu känns det ganska härligt att leva igen trots allt!

2011-05-31 @ 19:16:18 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Varför alltid detta prat om diskriminering???

Varför är det så viktigt att framhålla att man blivit diskriminerad överallt?

Jag begriper mig inte på blindvärlden! Vi gnäller som gamla käringar och gubbar för minsta lilla... och så fort inte folk i ens omgivning lyssnar, eller kliver åt sidan när vi kommer, så säger vi: ”Jag är diskriminerad...”

Jag börjar bli rejält trött på det ordet!

Om ledsagningen uteblir, vad är man då? Diskriminerad? Näe, inte i första hand. Det kan nämligen bero på:

Sms:et med ledsagningen har inte nått fram, pga att tekniken inte fungerat. Är det tekniken då som diskriminerar oss...?
Ledsagningen har blivit bokad till fel mötesplats. Är den bokad fel med flit då?
Ledsagaren saknar kompetens och vana att utföra ledsagningsuppdraget. Är det då ledsagaren som diskriminerar oss, eftersom han/hon inte vet exakt hur vi vill ha det, eller vad som förväntas av en???

Hade ledsagningen uteblivit pga att ledsagaren struntat i sitt uppdrag, eller ”glömt bort det, eller om vi NEKATS ledsagningen. DÅ kan vi verkligen snacka om DISKRIMINERING! Men hallå! Vem fan råder över den mänskliga faktorn???

Hur skulle det vara om vi kunde ägna lite mer tid åt att informera de människor vi möter och som ska underlätta för oss, istället för att bara springa till mamma Diskrimineringsombudsmannen, där det tar flera månader att få sina ärenden behandlade, när det är i just det ögonblicket, när vi står där och ska ha hjälpen, som det oftast inte fungerar och då vi behöver tala om hur vi villl ha det och varför.

Ofta när jag möter människor och berättar saker för dem, så säger de: ”Jaha! Det visste jag inte...”

Tacka fan för det! Hur ska de kunna veta någonting när ingen talar om det för dem?

Så det här med ledarhundars varande eller icke varande överallt, eller vilka som påverkas av dess närvaro på det ena eller det andra sättet.

Allergiargumentet, eller att allergiker bara överdriver, har jag hört till leda. När kommer de nya argumenten? När kommer de andra orsakerna in i bilden, som hundrädsla, ovilja mot att få hundhår på kläderna och skitiga tassar på heltäckande mattor, in i bilden?

Vi har bara snöat in på allergiaspekten, som jag iofs tycker är nog så viktig. Men vi glömmer alla andra människor, alla andra faktorer.

Jag har mött en del ledsagare när jag åkt med SJ som varit rädda för min hund och vid ett tillfälle, lämnade en kille med invandrarbakgrund, över ansvaret för mig till en tågvärd som stod på perrongen och skulle med samma tåg som jag, pga att jag hade en stor, svart labbe med mig. Det hjälpte inte att jag försäkrade killen om att min hund struntade fullständig ti honom, om han inte brydde sig om hunden.

Ett liknande fall stötte jag på vid ett annat tillfälle när jag skulle resa.

Hundrädsla är någonting väldigt svårt och jobbigt att bli av med för många.

Ja, jag resonerar såhär därför att jag inte är ensam i samhället. Jag vill kunna leva där som alla andra, men att en minoritetsgrupp i ett samhälle bland miliontals andra, komma klivande i alla offentliga lokaler och dessutom ha en hund med mig och tro att alla ska acceptera det bara sådär, det tror jag inte på. Och tror vi själva det, är jag rädd att vi kommer misslyckas grovt med att påtala vikten av att vi behöver vårt hjälpmedel, detta hjälpmedel som råkar vara ett djur med päls.

Här tror jag inte heller att diskrimineringslagen är den bästa lösningen. Återigen, att föra dialoger med människor, att vara ödmjuk och ge och ta, tror jag mycket mer på.

Att bara skrika om diskriminering, får bara människor att till slut rycka på axlarna och säga: ”Jaja, nu är det en sån där blind igen som bara ska ha och ha...”

Sådan vill inte jag vara iaf och jag vill att människor ska betrakta mig med lika stor respekt som de förväntar sig av mig. Men hur stor respekt ingjuter man i allmänheten genom att säga: ”Jag ska ha! Jag har rätt! Du ska inte tro att du kan förbjuda mig, för då anmäler jag dig för diskriminering!”

Jag vet att många synskadade tycker att de får vika undan alldeles för mycket i alldeles för många situationer. Det har inte jag upplevt så mycket i mitt 30-åriga liv. Även under de 12 år jag haft ledarhund och tagit med mig honom till alla möjliga ställen och rest genom landet både upp och ner och fram och baklänges, så har jag inte upplevt den motvilja och de svårigheter som många beskriver och upplever i sin vardag.

Visst lever vi olika liv. Visst, är vi olika som personer och har olika behov etc. Men när det gäller att påverka samhället i rätt riktning, tror jag det är svårt att bara köra den hårda linjen, att kräva kräva kräva. Att kompromissa, att kunna se andra möjligheter och lösningar, tror jag är lika viktigt för att nå resultat.

Vissa tycker: ”Nej! Här ska inte kompromissas! Jag har rätt!”

Ja, då faller det bara tillbaka på oss själva i slutändan.

Jag mötte en kvinna på ett tåg en gång för länge sedan, som kallade mig: ”stackars kräk...”

Den kommentaren kan man både skratta och fnysa åt. Hon ”tyckte synd om mig”, men dessutom var jag ett ”kräk” som var besvärligt för kärr...damen.

Jag vill varken betraktas som ett jobbigt ”kräk” eller som någon ”stackars blinning”, utan bli bemött på ett trevligt och respektabelt sätt. Och kräver jag det av alla andra, måste jag kunna ge det tillbaka också, annars vinner jag aldrig!

2011-05-16 @ 18:01:21 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()