musikannso

Ärlighet varar längst...

Det är ett elände när man inte kan lita på folk och när folk hittar på saker för att de tror att de själva därigenom ska vinna på det...

Att vara ledsagare innebär ju att man anförtror sin den personen även saker som kan vara konfidenciella. Det innebär också, att man efter några månader börjar få alltmer och mer förtroende för den personen och man pratar nästan som kompisar.

Men det är också ett arbete som ledsagaren utför. Det är inte bara att rycka på axlarna och betrakta det hela som en fritidssysselsättning, som man antingen kan strunta i när man känner för det, eller bete sig hur som helst mot sina brukare och t ex anmärka på om någon jämt har ont här eller där.

Vissa människor är ständigt sjuka, både fysiskt och psykiskt. Efter några år som ledsagare åt en person, borde man väl vara väl införstådd med detta och inte plötsligt ifrågasätta eller säga: ”Ja, du har ju jämt ont någonstans så, hahahaha...”

Hur moget är det på en skala? Vad har man då lärt sig av livet? Vad har man för inställning till andra människor om man kan ställa en sådan dum och kränkande fråga?

Nej, jag har inte fått höra just den kommentaren, men min syrra har och själv har jag hört liknande kommentarer och varit med om åtskilligt som mina ledsagare har gjort eller sagt, inte minst sedan jag flyttade till den här hålan.

Och folk är heller inte sena med att komma med skitsnack och påståenden som inte är sanna och som nästan gränsar till förtal.

Så vem ska man tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är såhär?! Ja det undrar vi faktiskt...

Att man inte vågar prata med sin brukare när det uppstår tveksamheter, utan springer till mamma Chefen, tycker jag är så dåligt, när man arbetat ihop i många år. Mycket kan då nämligen undvikas och missförstånd rättas till!

Att dessutom vända kappan efter vinden och säga en sak till brukaren och sedan påstå någonting annat till chefen, kan jag bara tolka på ett sätt, att man vill vara alla till lags. På det ena stället för att man vill vara snäll och inte vågar ifrågasätta och på det andra för att rövslicka chefen och på något sätt tro att man skaffar sig pluspoäng på något sätt...

Jag gillar raka rör och raka besked, folk som är ärliga och öppna och som vågar säga ifrån när saker o ting inte är okej. Jag avskyr människor som springer med skvaller och falska påståenden och som ser ner på andra och tror att de själva är så jääävla duktiga och fina i kanten!

Omogna tonåringar ska inte jobba som ledsagare. Kan man inte ta ansvar för sig själv så kan man inte ta ansvar för andra heller. Man måste veta lite vad livet handlar om för att kunna ha ett sådant jobb, tror jag och man måste kanske tänka ett steg längre än sitt eget ego och tänka att man gör en god järning. Tänker man bar apå pengarna, eller att man själv ska ha roligt när man följer med sin brukare, ja, då är man väldigt fel ute och kan sluta omedelbums!

Ja, efter dagens möte med LSS-handläggaren, har jag ännu en gång fått bevis för att ärlighet varar längst och att lögnen snarare slår tillbaka på en själv så småningom än gagnar en...

Försäkringskassan slår undan benen för den som har en sjukdom eller funktionsnedsättning!

Idag kan man höra på Ekot att Försäkringskassan gör för snäva tolkningar av regelverket, när det gäller att utförsäkra personer som är sjuka eller har en funktionsnedsättning. Det kan jag verkligen skriva under på!

Jag har tidigare belyst FK:s argument när det gäller mig, att jag inte har rätt till sjukersättning fast jag bevisligen är sjuk idag och kommer att vara det så länge jag lever, i högre eller lägre grad. Och det är just detta, att man faktiskt inte VET hur jag kommer att må efter transplantationen som jag inte får behålla min sjukersättning. För TÄNK om jag skulle vara friskare än jag är idag, då kan jag ju t.o.m kanske jobba ännu mer än jag gjorde förut...

Jag gick ner från deltid till halvtid när jag jobbade för ett antal år sedan. Det fanns en anledning till att jag gjorde det.

Endast 13% av alla synskadade som har jobb idag, jobbar heltid, resten del- eller halvtid, det är ett faktum. Vardagen tar längre tid när man inte ser, är man beroende av färdtjänst tar det defernitivt tid, för jag kan inte få bilar precis när jag vill ha dem, speciellt inte inom Samres. Jag kan tvingas åka mycket tidigare på morgonen och komma hem mycket senare, än om jag kunde ta mig fram med egen bil, cykel eller åka kollektivt.

Ja, att åka kollektivt hade jag kanske kunnat göra, om automater, utrop och ledsagning hade fungerat så oändligt mycket bättre, men det gör det inte.

Och trots att handikapporganisationer jobbat gentemot arbetsförmedlingen och FK i många herrans år, så är arbetsgivare fortfarande rädda för att anställa personer med funktionsnedsättningar.

Så vad händer då om några år, när jag fått min njure och allt fungerar bra? Jo, jag får leva på existensminimum och söka jobb i kanske ett par år innan jag får något.

Dessutom är det väldigt få som blir totalt sjukdomsfria efter en njurtransplantation. FK inser inte att det krävs ganska tuff medicinering, att man tvingas gå på regelbundna läkarbesök och provtagningar, PLUS att man då har en synnedsättning som begränsar ens möjligheter att helt på egen hand ta sig fram i samhället, att utföra hushållsarbete och liknande, samtidigt som man ska orka jobba...

Läkarna kan ju inte heller med säkerhet säga, att jag inte kan jobba om några år, men jag vet ju hur verkligheten ser ut, jag vet hur min syrra har haft det. Men den parralellen får man inte dra, den har ingen betydelse.

Nu ska jag sitta och skicka in papper varje månad till Socialförvaltningen för att få pengar, bara det är ju en tidsödande sak, eftersom jag förmodligen måste ha hjälp med det. Men försäkringskassan kanske har tid att komma hem till mig en gång i månaden och hjälpa till...?

Så har Socialtjänsten mage och fråga om jag inte kan låna pengar av någon så länge! Va? Skulle jag låna till en hyra på 4000 av någon annan?! Va fan tror de egentligen?! Att mina vänner eller anhöriga är miljonärer??? Snacka om att försöka hitta kryphål för att slippa skynda på saker och ting och anstränga sig lite...

Jag tycker det är skandal som det svenska samhället har blivit! Kan du inte plugga i 10 år, om du inte kan jobba heltid och tjäna ihop till ditt levebröd, ja, då är du ingenting värd! Den som redan går på knäna ska krypa fram, tigga och be för att få pengar och för att bli accepterad som en vanlig människa, fy fan!

Det är så vår fina allians vill ha det! Vår käre statsminister satt på partiledardebatten och skröt om hur många han hade sett till gick från sjukskrivning till andra åtgärder. Vilka åtgärder, Fredrik Reinfelt? Har du en aning om vart alla hamnar som idag inte får sjukersättning? Jo, de hamnar mellan stolarna, de hamnar i ett ännu större utanförskap, än när man fick sin sjukersättning, som jag banne mig anser att man har rätt till om man är sjuk, oavsett om man kan jobba om fem eller tio år!

Nu hamnar folk istället på olika verksamheter, eller får leva på vaten och bröd för att kunna försörja sig, vilket i sig, ju kan leda till att människor mår psykiskt dåligt...

Är man sjuk och samtidigt tvingas slåss mot myndigheter som ingenting begriper, att strida för sina pengar i ett välfärdssamhälle, som Sverige sägs vara, ja, då mår man dåligt, det kan jag intyga!

Jag hoppas innerligt att de själva en dag råkar ut för samma sak, fast det gör de ju aldrig, för de har ju sin inkomst tryggad, får höga ersättningar för lägenheter och jag vet inte vad...

Nejtack!

Det finns ingen rättvisa, det finns inget som heter HÄNSYN OCH INDIVIDUALITET, det finns bara ett stort gap mellan fattig och rik, mellan frisk och sjuk...