musikannso

Vissa lyfter skrot, - andra lyfter lådor...

Antingen så kan jag inte räkna, eller så har Baxter som levererar dialysvaror fått storhetsvansinne och ville slå på stort när det gäller att leverera kartonger...Det gick i alla fall knappt inte att ta sig in i mitt förråd efter deras leverans och vissa kartonger stod som lutande tornet i Pisa...

Så vad gör man? Jo, större delen av dagppåsarna bärs in och placeras i en något rakare stapel i min hall av tyngdlyftaren Annso...

Vissa lyfter skrot, - andra lyfter lådor. Och Kom inte och säg att jag inte får någon träning, eller att jag har dålig kondision för det har jag banne mig inte!

Förutom detta styrketräningspass, har jag sprungit ett antal gånger upp och ner i trapporna med sopppåsar och sopsäckar, gått en härlig långpromenad me vovven på eftermiddagen inkluderande lydnadspass med fokus på inkallningsövningar. Gick lysande, han var jätteduktig!

En glädjande sak var också att min mamma har besökt mig för första gången sedan i våras, sedan hon låg på sjukhuset och sedan hon fick syrgas i hemmet. Det var väldigt trevligt!

Jag känner mig nästan lycklig idag och trots att jag borde vara totalt svimmfärdig av trötthet vid det här laget, om man ska gå efter förra gångens provsvar, så känner jag mig, om inte pigg, så i alla fall PIGGARE än för en vecka sedan då jag mest av allt ville lägga mig ner och bara sova...

Var får jag all energin ifrån? Av kaffe? dialys? Mediciner? Trevliga upplevelser?

Kanske en kombination av alltihop?

Nja, att bära sju-åtta kartonger mellanförrådet och lägenheten vet jag inte om det var särskilt upplyftande, förutom lådorna i sig som jag ”lyfte upp”...men för övrigt känner jag ett slags lugn inombords just nu. För hur det än går i framtiden, så kan det ju knappast bli värre, eller?

Igårkväll var jag i alla fall förvirrad, eftersom slangsettet kom i oordning och maskinen tog vätska från en av de kalla påsarna istället för fårn den som låg på värmeplattan... Det var ingen trevlig känsla att vakna av frossa och katetern alldeles iskall! Phuuu! Så det var bara att skifta slangar vid 12-tiden på natten och sen kunde jag somna om igen. Nåja, det gick ju bra.

Nu sjunger snart min dator på sista versen, så den lär åka in på service inom kort. Men misströsta inte, kära bloggläsare, jag kommer att få en lånedator så att jag fortfarande kan hålla kontakten med omvärlden...För det där med telefon tycks inte vara acceptabelt längre om man vill kommunicera med folk...?

Nu är det bara tre dagar kvar till fredag, jippie!

Nej, inte för att jag då ska åka till pd-mottagningen och ta prover, även om det inte är otrevligt att åka dit...Jag och Målle blir så väl omhändertagna där. MEN, på kvällen väntas storfrämmande långväga ifrån och det blir inte en dag för tidigt! Tre veckor sedan sist och saknaden har varit enorm!

Önskar er alla där ute en bra vecka!

”Bättre att vara ute på hal is och ha det GLATT än att gå i lera och SÖRJA...”

Höst igen...

Tiden bara går och går, men kommer aldrig till dörren...

Nu är det höst igen, men solen värmer ibland riktigt skönt, nästan som vår, så hoppet är väl inte helt ute.

Däremot hade jag hoppats på en transplantation inom kort, men det får jag nog vänta med ett tag till, eftersom jag tydligen får för lite dialys fortfarande och mitt bisköldkörtelvärde åker upp och ner. Just nu är det för högt igen för att jag ska kunna stå på transplantationslistan. Det som kan hända om jag transplanteras med för högt pth, är, att kalket istället blir för högt och då förstörs den nya njuren och det kan leda till att hela transplantationen varit förgäves. Så hellre fortsatt dialys och ökade medicindoser än att göra en transplantation kanske helt i onödan...

Men det blir inte lätt att både göra fyra dagbyten och sedan köra nattdialys hela natten. Men alternativet är bloddialys och det skulle bli alltför kämpigt, om det så bara handlar om en gång i veckan. Då måste jag också operera in en cvk i halsen, så att de kan göra bloddialysen genom den. Just nu orkar jag inte tänka tanken att behöva genomgå det ingreppet, sen åka till Hässleholm en gång i veckan plus alla dialysbyten hemma, allt bärande med kartongerna, uppmonterandet av dialysmaskinen varje kväll och allt annat som ska skötas hemma, det går inte. Tror inte någon synskadad klarar av det.

Sedan har jag faktiskt också en ledarhund som kräver sitt och honom tänker jag ALDRIG lämna ifrån mig för att köra dialys. Jo, jag vet, att kroppen blir förgiftad om den inte får tillräckligt, men hade det inte varit för hunden, hade jag varit död för länge sedan! Det är mestadels han och våra promenader som jag lever för och det är tack vare honom jag orkar stiga upp varje morgon, för jag vet att jag måste ut...

Det ställs också krav på mig från familjen, att jag ska orka och hinna hjälpa dem med olika saker. Men åtminstone farsan, tror jag förstår hur illa det är och även syrran. Mamma har lite svårare att sätta sig in i allting. Hon betraktar mig som en ung människa och därför ska jag orka mest av alla i familjen, trots fem dialysbyten, en hel natts dialys och mängder av mediciner...Ibland kan jag bli förbannad och frustrerad över att hon inte bryr sig om att förstå bättre hur sjuk jag egentligen är, hon ser bara sina egna problem och tar hänsyn mer till syrran och brorsan, känns det som. Alla har vi våra sjukdomar och problem i familjen, alla får kämpa och har kämpat i många år. Jag tycker att man måste ta hänsyn till varandra, respektera när den andra säger att man inte orkar, men den förståelsen upplever jag inte alltid att jag har fått, för jag är ju ”ung och rask”, ett uttryck som jag hatar. Jag är inte mer ”ung och rask” än någon annan i familjen, bara för att jag är yngst. Just nu tillhör jag en av de dåligaste fysiskt, näst efter mamma, men jag kan stundtals kanske utstråla styrka och välbefinnande, fast jag egentligen mår skit. Men skulle man varje dag gå omkring och oja sig och lägga sig ner och bara sova, som jag helst av allt ibland skulle vilja, ja, då skulle jag verkligen bli sjuk, det har jag skrivit tidigare. Det är ett motto som jag fortfarande håller mig till och det funkar riktigt bra!

Nu måste jag kämpa på de här två veckorna och göra så mycket dialys jag bara kan och hinner, så att provresultaten blir lite mer positiva! Jag tänker INTE lägga mig i någon bloddialysapparat, NEVER IN MY LIFE!!!!