Trött på att debattera och argumentera, - man måste också agera!
Fick en förfrågan om att skriva ett debattinlägg eller en artikel i SRF Perspektiv. Att man kom att tänka mig var för att: "Jag har åsikter" och då kom man "osökt" att tänka på mig...
Jaha... Men alla andra SRf:are då som har åsikter? Är det bara Annso som ska tycka saker, så att ännu fler SRF:are kan klanka ner på mig som person och därför att jag är yngre än kreti och pleti?
NEJTACK!
Jag har fått nog av att argumentera och debattera! De här debatterna leder tyvärr inte till särskilt mycket annat än pajkastningar och personliga påhopp. Någon annan som känner sig sugen får gärna ta över ett tag, jag orkar inte ägna halva mitt liv åt att tjafsa med gamla gubbar och kärringar. Alla vet redan vad jag tycker och vilka förändringar som måste göras. Blir bara trista upprepningar om man ska ta det igen...
Jag gjordes till "syndabock" för att jag tyckte så mycket om frågan om direktdemokrati. Jag blev t.o.m uppringd och fick stå till svars för mina åsikter, fast det fanns och finns åtskilliga medlemmar som tycker lika dant som jag...
Det är uppenbarligen så SRF tror att man får folk att stanna kvar och engagera sig,när man sätter dem på plats och korsförhör en medlem om VARFÖR man tycker si eller så...
Nej, jag vill agera, göra något som förbättrar för oss utåt, inte hålla på med en massa interna intriger. Visserligen kunde jag skrivit en artikel om just detta, SRF:s påverkansarbete, eller kanske snarare SRF Skånes brist på effektivt påverksarbete, som mest går ut på att man rövslickar beslutsfattare och godtar halvbra lösningar istället för att på allvar sätta ner foten.
Men vad skulle detta tjäna till? Distriktsstyrelsen lyssnar inte, anställda lyssnar inte, alltså är det att köra huvudet i väggen, ingen idé!
Sedan hjälper det knappast bara att sitta och "prata" med folk, man måste ut och synas, som US gjorde t ex mot Västtrafik. Ett mycket bra sätt att synas och skapa uppmärksamhet, som sedan kan leda till att övriga befolkningen också vaknar till och tycker att saker och ting är fel.
Tänk om SRF Skåne kunde ta och göra något liknande gentemot Skånetrafiken. Var länge sedan man gjorde något liknande sist, inte sedan 2005, då även US Skåne var med på ett hörn.
Näe, jag är så trött på att DEBATTERA så jag skulle kunna......
Tänk på alla de timmar vi lagt ner på att sitt apå mailinglistor och debattera, kasta skit på varandra för att man tycker på ett visst sätt, eller har en "bättre" possition än man själv, eller ser ner på likasinnade som inte klarar sig överallt utan ledsagare, färdtjänst, ledsagning i kollektivtrafiken etc. Hur mycket förändringar kunde vi åstadkommit i samhället under alla dessa debattimmar? MASSOR! Det är jag övertygad om.
MEN, eftersom styrelseledamöter och andra funktionärer sällan eller aldrig lyssnar på annat än sina egna åsikter, ja, då blir man förbannad och frustrerad och då blir det debatter som egentligen inte mynnar ut någonstans, men som behövs, därför att man annars inte får utlopp för sin frustration, därför att man vill kunna säga sina åsikter någon gång någonstans, när bara dem som är höjdarnas favoriter, blir valda till ombud och får åka iväg och leva lyxliv på dyra hotell med trerättersmiddagar och dansbandsafton på lördagskvällen...
Nejdå, det är inte lyxlivet jag är ut efter, men rätten att kunna rösta och säga min åsikt utan att behöva visa hur duktig jag är på att föra en lokalförenings talan, eller tillvarata SRF:s intressen.
Det här var kanske en lång harrang fören sådan liten sak som en förfrågan om man vill skriva en artikel. Men frågan väckte återigen frustrationen till liv, att bara sitta och skriva ner vad man tänker, vad man vill jobba med, istället för att kunna få vara på plats när det verkligen gäller, i röstningsögonblicken! Det är ju för fan är jag som medlem verkligen kan få säga vad man tycker på ett demokratiskt sätt som är rättvist för ALLA! istället för att behöva ställas till svars eller bli ställd mot väggen för att jag tycker si eller så!
Bort med ombudssystemet, in med direktdemokratin och använd alla kanaler som finns för att kunna genomföra det! Det är det enda raka. Att sitta och debattera på mailinglistor, insändare i Skånes taltidning eller i Perspektiv, gör mig bara platt i ändan!
Visst kan en medlem göra nytta på många sätt i en organisation, bl.a i påverkansarbetet. Men då måste också förtroendevalda kunna lyssna på andra också och inte bara på sig själv, att betala resersättningar till medlemmar som inte har heltidsjobb och inte har så hög inkomst, att bjuda på sig själv, att inte bara förutsätta att alla är nöjda med att en styrelse tycker si eller så, att visa att man får någonting tillbaka för att man betalar sin medlemsavgift osv.
Tack och godnatt!
Jaha... Men alla andra SRf:are då som har åsikter? Är det bara Annso som ska tycka saker, så att ännu fler SRF:are kan klanka ner på mig som person och därför att jag är yngre än kreti och pleti?
NEJTACK!
Jag har fått nog av att argumentera och debattera! De här debatterna leder tyvärr inte till särskilt mycket annat än pajkastningar och personliga påhopp. Någon annan som känner sig sugen får gärna ta över ett tag, jag orkar inte ägna halva mitt liv åt att tjafsa med gamla gubbar och kärringar. Alla vet redan vad jag tycker och vilka förändringar som måste göras. Blir bara trista upprepningar om man ska ta det igen...
Jag gjordes till "syndabock" för att jag tyckte så mycket om frågan om direktdemokrati. Jag blev t.o.m uppringd och fick stå till svars för mina åsikter, fast det fanns och finns åtskilliga medlemmar som tycker lika dant som jag...
Det är uppenbarligen så SRF tror att man får folk att stanna kvar och engagera sig,när man sätter dem på plats och korsförhör en medlem om VARFÖR man tycker si eller så...
Nej, jag vill agera, göra något som förbättrar för oss utåt, inte hålla på med en massa interna intriger. Visserligen kunde jag skrivit en artikel om just detta, SRF:s påverkansarbete, eller kanske snarare SRF Skånes brist på effektivt påverksarbete, som mest går ut på att man rövslickar beslutsfattare och godtar halvbra lösningar istället för att på allvar sätta ner foten.
Men vad skulle detta tjäna till? Distriktsstyrelsen lyssnar inte, anställda lyssnar inte, alltså är det att köra huvudet i väggen, ingen idé!
Sedan hjälper det knappast bara att sitta och "prata" med folk, man måste ut och synas, som US gjorde t ex mot Västtrafik. Ett mycket bra sätt att synas och skapa uppmärksamhet, som sedan kan leda till att övriga befolkningen också vaknar till och tycker att saker och ting är fel.
Tänk om SRF Skåne kunde ta och göra något liknande gentemot Skånetrafiken. Var länge sedan man gjorde något liknande sist, inte sedan 2005, då även US Skåne var med på ett hörn.
Näe, jag är så trött på att DEBATTERA så jag skulle kunna......
Tänk på alla de timmar vi lagt ner på att sitt apå mailinglistor och debattera, kasta skit på varandra för att man tycker på ett visst sätt, eller har en "bättre" possition än man själv, eller ser ner på likasinnade som inte klarar sig överallt utan ledsagare, färdtjänst, ledsagning i kollektivtrafiken etc. Hur mycket förändringar kunde vi åstadkommit i samhället under alla dessa debattimmar? MASSOR! Det är jag övertygad om.
MEN, eftersom styrelseledamöter och andra funktionärer sällan eller aldrig lyssnar på annat än sina egna åsikter, ja, då blir man förbannad och frustrerad och då blir det debatter som egentligen inte mynnar ut någonstans, men som behövs, därför att man annars inte får utlopp för sin frustration, därför att man vill kunna säga sina åsikter någon gång någonstans, när bara dem som är höjdarnas favoriter, blir valda till ombud och får åka iväg och leva lyxliv på dyra hotell med trerättersmiddagar och dansbandsafton på lördagskvällen...
Nejdå, det är inte lyxlivet jag är ut efter, men rätten att kunna rösta och säga min åsikt utan att behöva visa hur duktig jag är på att föra en lokalförenings talan, eller tillvarata SRF:s intressen.
Det här var kanske en lång harrang fören sådan liten sak som en förfrågan om man vill skriva en artikel. Men frågan väckte återigen frustrationen till liv, att bara sitta och skriva ner vad man tänker, vad man vill jobba med, istället för att kunna få vara på plats när det verkligen gäller, i röstningsögonblicken! Det är ju för fan är jag som medlem verkligen kan få säga vad man tycker på ett demokratiskt sätt som är rättvist för ALLA! istället för att behöva ställas till svars eller bli ställd mot väggen för att jag tycker si eller så!
Bort med ombudssystemet, in med direktdemokratin och använd alla kanaler som finns för att kunna genomföra det! Det är det enda raka. Att sitta och debattera på mailinglistor, insändare i Skånes taltidning eller i Perspektiv, gör mig bara platt i ändan!
Visst kan en medlem göra nytta på många sätt i en organisation, bl.a i påverkansarbetet. Men då måste också förtroendevalda kunna lyssna på andra också och inte bara på sig själv, att betala resersättningar till medlemmar som inte har heltidsjobb och inte har så hög inkomst, att bjuda på sig själv, att inte bara förutsätta att alla är nöjda med att en styrelse tycker si eller så, att visa att man får någonting tillbaka för att man betalar sin medlemsavgift osv.
Tack och godnatt!
Så underbart med ett bad på sommaren, men inte lika självklart för alla...
En del kanske skulle säga: "Fy vilket tråkigt liv! Bara en massa dialysbyten och en massa tider att hålla reda på och svårt att planera nåt med dig, för du måste ju hem och göra dialys..."
Nej, så strikt och inrutat liv lever jag faktiskt inte, TROTS dialysen! Jag kan skjuta på bytena hit eller dit, bara jag ser till att göra de byten jag ska per dygn.
Jag kan gå ut och käka, jag kan gå på konserter, jag kan åka och hälsa på vänner, även om de inte bor i närheten. Jag kan i princip göra det mesta som jag kunde göra innan och dessutom är jag mycket piggare nu nnär jag har dialys, för då renas kroppen bättre, om än inte till 100%.
Såhär års är det varmt, ibland olidligt varmt! Att bära omkring på 2 liter dialysvätska i buken då, är inget som direkt underlättar... Jag svettas som fan så fort jag gör någonting. Helst av allt skulel jag bara vilja slänga av mig kläderna och bara springa ner i sjön och ta ett svalkande dopp...Men riktigt så enkelt är det inte i det här fallet.
Det får inte komma in några bakterier i magen där katetern går in. Därför måste jag först sätta på en slags fyrkantig platta med hål i mitten, så att man kan dra igenom katetern. På den här plattan sätter man sedan fast en slags stomipåse som slangen ligger i. Jättekul att ha en sådan på stranden inte! Dessutom är det lite bökigt att sätta på och ta av den. Bara en sådan sak kan man ju bli genomsvettig av....
Detta är en sak som jag har ångest över, att jag inte längre bara kan slänga på mig baddräkten och åka ner till stranden som vilken som helst, jag måste också hålla på och klistra och tejpa och ha mig...
Det finns saker som inte längre är lika självklara, men det här med badandet är ju en droppe i havet, kan man ju tycka, eftersom jag mår bättre, kan göra en massa andra saker och snart kommer att få en ny njure dessutom. Jovisst, men för mig känns det som ett uppenbart hinder i tillvaron, att man inte bara kan ställa sig under duschen eller ta ett bad utan en massa för- och efterarbete.
Varför skriver jag då detta? Tjaa... jag tycker att det är lite jobbigt emellanåt och ibland vill jag bara skrika av frustration över att vissa saker måste vara så in i helvete komplicerade!
Kanske är jag lite väl fåfäng också, när jag skäms över att visa mig på stranden med stomipåse under baddräkten... Skit samma, det känns bara så och då avstår jag hellre. Fast nog tänker jag ta ett dopp alltid innan sommaren är slut, det är ju det enda jag vill just nu!
Ett dialysbyte tar ca en halvtimme med förarbete och efterarbete, dvs att tvätta sig, sprita dialysbordet där jag har apparaten, (UV-flashen) som jag kopplar ihop mig med dialyspåsen med, sprita händerna, och efteråt, koppla från mig och hänga upp dialyspåsen på toaletten så att den töms i toalettstolen. Jag fixade t.o.m att göra detta på en camping där toaletterna låg en bit från stugan, så mer komplicerat är det alltså inte.
Jag vill berätta detta för mina vänner och för andra som inte känner till hur det funkar och kanske tror att det upptar halva min tid och att jag inte gör annat än att sitta vid datorn och/eller gör dialys...
Med facit i hand, skulle jag kanske t.o.m klara av ett halvtidsjobb eller liknande, jag kunde kanske ha ett eget rum på arbetsplatsen och ett speciellt bord som jag kunde sprita och göra ett byte under arbetstid. Men det får i så fall bli en senare fråga, om jag skulle behöva vänta på en njure väldigt väldigt länge. Just nu är jag glad att jag inte har ett jobb, det tar trots allt lite tid och göra det här och jag ska ändå göra fyra byten om dagen, men helt omöjligt borde det inte vara i framtiden, om jag får vara lika pigg som jag är nu. Eller rättare sagt, jag är inte pigg just nu pga värmen, men i vanliga fall, innan dn här värmeböljan kom, var jag väldigt mycket piggare än jag varit på länge! Men njurarna blir tyvärr inte piggare pga dialysen, de försvinner, krymper ihop ändå, så hur jag mår om ett år eller om ett par månader, är svårt att sia om.
Ja, så ser min verklighet ut. Jag är kanske inte världens snyggaste och det låter kanske äckligt att tänka sig att jag går omkring med en slang upptejpad på magen till en liten kringla, jag är kanske mulligare än jag varit innan. Men annars är jag samma tjej som jag var förut...Nja förresten... Kanske har jag fått en lite annorlundare syn på livet sedan jag blev njursjuk, eller fick veta att jag hade njursvikt, men man kan snacka me mig fortfarande, jag har fortfarande samma sjuka humor och jag är inte rädd för att sticka ut hakan och tala om vad jag tycker. So what? Ta mig för den jag är och haka int eupp er på detaljer så blir allting mycket enklare!
Slutsats: En människa som har en sjukdom eller slangar på magen, eller sitter i rullstol, har trekantiga ögon, tycker att päror är goare än pomes, eller kommer från Skåne och inte från STHLM, är inte bättre eller sämre än DU, är inte mer eller mindre värd än DU! Alla är bara olika, vilket jag är jävligt tacksam över! Fan va trist allting vore om alla var exakt lika!!! Fortsatt trevlig sommar!
Nej, så strikt och inrutat liv lever jag faktiskt inte, TROTS dialysen! Jag kan skjuta på bytena hit eller dit, bara jag ser till att göra de byten jag ska per dygn.
Jag kan gå ut och käka, jag kan gå på konserter, jag kan åka och hälsa på vänner, även om de inte bor i närheten. Jag kan i princip göra det mesta som jag kunde göra innan och dessutom är jag mycket piggare nu nnär jag har dialys, för då renas kroppen bättre, om än inte till 100%.
Såhär års är det varmt, ibland olidligt varmt! Att bära omkring på 2 liter dialysvätska i buken då, är inget som direkt underlättar... Jag svettas som fan så fort jag gör någonting. Helst av allt skulel jag bara vilja slänga av mig kläderna och bara springa ner i sjön och ta ett svalkande dopp...Men riktigt så enkelt är det inte i det här fallet.
Det får inte komma in några bakterier i magen där katetern går in. Därför måste jag först sätta på en slags fyrkantig platta med hål i mitten, så att man kan dra igenom katetern. På den här plattan sätter man sedan fast en slags stomipåse som slangen ligger i. Jättekul att ha en sådan på stranden inte! Dessutom är det lite bökigt att sätta på och ta av den. Bara en sådan sak kan man ju bli genomsvettig av....
Detta är en sak som jag har ångest över, att jag inte längre bara kan slänga på mig baddräkten och åka ner till stranden som vilken som helst, jag måste också hålla på och klistra och tejpa och ha mig...
Det finns saker som inte längre är lika självklara, men det här med badandet är ju en droppe i havet, kan man ju tycka, eftersom jag mår bättre, kan göra en massa andra saker och snart kommer att få en ny njure dessutom. Jovisst, men för mig känns det som ett uppenbart hinder i tillvaron, att man inte bara kan ställa sig under duschen eller ta ett bad utan en massa för- och efterarbete.
Varför skriver jag då detta? Tjaa... jag tycker att det är lite jobbigt emellanåt och ibland vill jag bara skrika av frustration över att vissa saker måste vara så in i helvete komplicerade!
Kanske är jag lite väl fåfäng också, när jag skäms över att visa mig på stranden med stomipåse under baddräkten... Skit samma, det känns bara så och då avstår jag hellre. Fast nog tänker jag ta ett dopp alltid innan sommaren är slut, det är ju det enda jag vill just nu!
Ett dialysbyte tar ca en halvtimme med förarbete och efterarbete, dvs att tvätta sig, sprita dialysbordet där jag har apparaten, (UV-flashen) som jag kopplar ihop mig med dialyspåsen med, sprita händerna, och efteråt, koppla från mig och hänga upp dialyspåsen på toaletten så att den töms i toalettstolen. Jag fixade t.o.m att göra detta på en camping där toaletterna låg en bit från stugan, så mer komplicerat är det alltså inte.
Jag vill berätta detta för mina vänner och för andra som inte känner till hur det funkar och kanske tror att det upptar halva min tid och att jag inte gör annat än att sitta vid datorn och/eller gör dialys...
Med facit i hand, skulle jag kanske t.o.m klara av ett halvtidsjobb eller liknande, jag kunde kanske ha ett eget rum på arbetsplatsen och ett speciellt bord som jag kunde sprita och göra ett byte under arbetstid. Men det får i så fall bli en senare fråga, om jag skulle behöva vänta på en njure väldigt väldigt länge. Just nu är jag glad att jag inte har ett jobb, det tar trots allt lite tid och göra det här och jag ska ändå göra fyra byten om dagen, men helt omöjligt borde det inte vara i framtiden, om jag får vara lika pigg som jag är nu. Eller rättare sagt, jag är inte pigg just nu pga värmen, men i vanliga fall, innan dn här värmeböljan kom, var jag väldigt mycket piggare än jag varit på länge! Men njurarna blir tyvärr inte piggare pga dialysen, de försvinner, krymper ihop ändå, så hur jag mår om ett år eller om ett par månader, är svårt att sia om.
Ja, så ser min verklighet ut. Jag är kanske inte världens snyggaste och det låter kanske äckligt att tänka sig att jag går omkring med en slang upptejpad på magen till en liten kringla, jag är kanske mulligare än jag varit innan. Men annars är jag samma tjej som jag var förut...Nja förresten... Kanske har jag fått en lite annorlundare syn på livet sedan jag blev njursjuk, eller fick veta att jag hade njursvikt, men man kan snacka me mig fortfarande, jag har fortfarande samma sjuka humor och jag är inte rädd för att sticka ut hakan och tala om vad jag tycker. So what? Ta mig för den jag är och haka int eupp er på detaljer så blir allting mycket enklare!
Slutsats: En människa som har en sjukdom eller slangar på magen, eller sitter i rullstol, har trekantiga ögon, tycker att päror är goare än pomes, eller kommer från Skåne och inte från STHLM, är inte bättre eller sämre än DU, är inte mer eller mindre värd än DU! Alla är bara olika, vilket jag är jävligt tacksam över! Fan va trist allting vore om alla var exakt lika!!! Fortsatt trevlig sommar!
LSS ger frihet, men kan samtidigt vara förknippat med osäkerhet och frustration...
Jag har haft ledsagning enligt LSS, (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) sedan 1999, alltså mer än tio år. Under tio års tid har jag haft en rad olika ledsagare. Detta beror på många orsaker. En del har jag inte trivts med, en del har fått andra jobb, en del har flyttat, en del har tyckt att deras tid till privatliv, vänner, familj och andra jobb eller studier, inte har räckt till.
Jag respekterar och förstår när folk har sagt upp sig, att vara ledsagare ger ju ingen större inkomst, om man har som jag, 20 timmar i månaden och inte alltid utnytjar alla dessa, eller väljer att anlita någon av mina andra ledsagare mer än någon annan.
Men vad jag har svårt att acceptera, är när ledsagarna tror att det är ett slit och släng-jobb, som man kan skita i när man känner för det, komma för sent eller bara ringa och avboka och skylla på att man är sjuk för att man kanske inte orkar eller inte känner för det.
Visst, alla kan bli sjuka, men när man blir det lite väl ofta, typ varannan, var tredje gång, så blir man misstänksam...
Att "glömma bort" att man ska jobba, är också en sådan där sak som jag blir skogstokig på! Hur fan skulle det se ut om man ringde till sitt "vanliga" jobb en timme senare än man skulle varit där och säger: "Jag har glömt bort att jag ska jobba idag, men jag kommer så fort jag kan..."
Enhetschefen här i kommunen ville få ledsagarna att ta jobbet på större allvar, därför gjorde hon om anställningen till ett "uppdrag". Men jag undrar om man verkligen har kommit till rätta med ledsagares nonchalans på det här viset? Jag är inte alltid så säker på det i alla lägen.
När en ledsagare säger upp sig hux flux, så har den här personen inte heller tre månaders uppsägningstid, utan de kan sluta när som helst och då står jag där, kanske helt utan ledsagare, eller med bara en, som då kanske också har ett annat deltids- eller halvtidsjobb...
Plötsligt en dag, så kan man få ett telefonsamtal, eller ännu värre, bara ett litet sms, där ledsagaren oförhappandes meddelar att hon/han tänker sluta.
"Hoppas det löser sig ändå..." är en kommentar som jag numera avskyr, eftersom jag väl inte skulle kontaktat vederbörande om jag inte hade behövt hjälp och kunde fått tag i någon annan...
En tredje sådan där kommentar som jag stör mig på r: "Ja, jag kan jobba, men jag måste vara hemma igen om en timme för då ska vi iväg och göra det och det och det..." Säger man det också på sitt "vanliga jobb till chefen eller arbetskamraterna? "Du, idag kan jag bara jobba i två timmar, sen måste jag göra annat..."
Eller om ledsagaren frågar: "tar det lång tid"?
Vad fan spelar det för roll? Antingen så vill man jobba, eller så vill man inte. Ett jobb är ett jobb och då får man väl jobba tills man är färdig?!
Det är inte meningen att en brukare ska känna sig stressad för att ledsagaren har en massa annat att göra som är mer viktigt och intressant, än att hjälpa en synskadad att handla, åka till vårdcentralen eller liknande...
På ett sätt så önskar jag nästan att man hade ett bestämt antal timmar ett bestämt antal dagar i veckan, t ex tre dagar i veckan, där ledsagaren var "tvungen" att komma just den dagen och just si eller så många timmar, för då skulle det inte vara lika lätt att bara strunta i jobbet eller rusa iväg så fort man bara kan till någonting annat. Men samtidigt skulle detta inskränka på vår självbestämmanderätt och göra en väldigt oflexibel. Fast det blir man ju å andra sidan ändå, när ledsagare inte kan eller avbokar, eller strular till det på andra sätt...
Det är också jobbigt att gång efter annan behöva redogöra för sitt liv för en mängd olika personer och börja om från början med någon man inte känner... Det finns en jävla massa personer, om jag tänker efter, som vet en massa om mig och mitt privatliv, som sedan bara försvinner ut i tomma intet. Och att bli av med en av sina ledsagare mitt i sommaren, när det finns en massa aktiviteter och annat som man behöver hjälp med, ställer verkligen till det!
Just nu har jag bara två ledsagare, varav en har åkt iväg på semester utan att säga till och den andra jobbar vissa dagar i veckan...Livet är underbart ibland!!!
Jag respekterar och förstår när folk har sagt upp sig, att vara ledsagare ger ju ingen större inkomst, om man har som jag, 20 timmar i månaden och inte alltid utnytjar alla dessa, eller väljer att anlita någon av mina andra ledsagare mer än någon annan.
Men vad jag har svårt att acceptera, är när ledsagarna tror att det är ett slit och släng-jobb, som man kan skita i när man känner för det, komma för sent eller bara ringa och avboka och skylla på att man är sjuk för att man kanske inte orkar eller inte känner för det.
Visst, alla kan bli sjuka, men när man blir det lite väl ofta, typ varannan, var tredje gång, så blir man misstänksam...
Att "glömma bort" att man ska jobba, är också en sådan där sak som jag blir skogstokig på! Hur fan skulle det se ut om man ringde till sitt "vanliga" jobb en timme senare än man skulle varit där och säger: "Jag har glömt bort att jag ska jobba idag, men jag kommer så fort jag kan..."
Enhetschefen här i kommunen ville få ledsagarna att ta jobbet på större allvar, därför gjorde hon om anställningen till ett "uppdrag". Men jag undrar om man verkligen har kommit till rätta med ledsagares nonchalans på det här viset? Jag är inte alltid så säker på det i alla lägen.
När en ledsagare säger upp sig hux flux, så har den här personen inte heller tre månaders uppsägningstid, utan de kan sluta när som helst och då står jag där, kanske helt utan ledsagare, eller med bara en, som då kanske också har ett annat deltids- eller halvtidsjobb...
Plötsligt en dag, så kan man få ett telefonsamtal, eller ännu värre, bara ett litet sms, där ledsagaren oförhappandes meddelar att hon/han tänker sluta.
"Hoppas det löser sig ändå..." är en kommentar som jag numera avskyr, eftersom jag väl inte skulle kontaktat vederbörande om jag inte hade behövt hjälp och kunde fått tag i någon annan...
En tredje sådan där kommentar som jag stör mig på r: "Ja, jag kan jobba, men jag måste vara hemma igen om en timme för då ska vi iväg och göra det och det och det..." Säger man det också på sitt "vanliga jobb till chefen eller arbetskamraterna? "Du, idag kan jag bara jobba i två timmar, sen måste jag göra annat..."
Eller om ledsagaren frågar: "tar det lång tid"?
Vad fan spelar det för roll? Antingen så vill man jobba, eller så vill man inte. Ett jobb är ett jobb och då får man väl jobba tills man är färdig?!
Det är inte meningen att en brukare ska känna sig stressad för att ledsagaren har en massa annat att göra som är mer viktigt och intressant, än att hjälpa en synskadad att handla, åka till vårdcentralen eller liknande...
På ett sätt så önskar jag nästan att man hade ett bestämt antal timmar ett bestämt antal dagar i veckan, t ex tre dagar i veckan, där ledsagaren var "tvungen" att komma just den dagen och just si eller så många timmar, för då skulle det inte vara lika lätt att bara strunta i jobbet eller rusa iväg så fort man bara kan till någonting annat. Men samtidigt skulle detta inskränka på vår självbestämmanderätt och göra en väldigt oflexibel. Fast det blir man ju å andra sidan ändå, när ledsagare inte kan eller avbokar, eller strular till det på andra sätt...
Det är också jobbigt att gång efter annan behöva redogöra för sitt liv för en mängd olika personer och börja om från början med någon man inte känner... Det finns en jävla massa personer, om jag tänker efter, som vet en massa om mig och mitt privatliv, som sedan bara försvinner ut i tomma intet. Och att bli av med en av sina ledsagare mitt i sommaren, när det finns en massa aktiviteter och annat som man behöver hjälp med, ställer verkligen till det!
Just nu har jag bara två ledsagare, varav en har åkt iväg på semester utan att säga till och den andra jobbar vissa dagar i veckan...Livet är underbart ibland!!!
"Tyck synd om mig, jag får inte åka förstaklass me min ledarhund å jag får mycket dyrare biljetter än alla andra! JAG BLIR DISKRIMINERAD!!!"
Jaa, kära hjärtanes! Gud så diskriminerad jag blir för att jag råkar köpa min tågbiljett lite senare än alla andra och därför måste jag betala mer än alla andra, och det beror såååklart på att jag är synskadad... va?? Vad fan har hänt med synskadade idag egentligen?? Tror vi på fullaste allvar att vi väcker sympati och förståelse genom att överdriva och påstå att vi blir diskriminerade så fort vi inte får som vi vill? Vi är alltså som småbarn, som bara ska ha och ska ha och ska ha...?
"Titta på mig, här kommer jag och min ledarhund, var vänlig flytta på er, alla ni andra, för JAG ska ha företräde, JAG ska bli accepterad, för det är så jävla synd om mig för att jag inte ser och min ledarhund är ingen hund utan ett hjälpmedel...Får jag inte som jag vill så springer jag till lilla mamma, Diskrimineringsombudsmannen, för mina mänskliga rättigheter har annars blivit SÅÅÅÅ kränkta att det saknar motstycke!"
Som sagt, det är tur att folk inte hör hur de låter, för då skulle de nog inte skrika lika mycket för struntsaker.
Otillgänglighet skall klassas som diskriminering, det tror jag de flesta inom handikapprörelsen är överens om. MEN, det ÄR inte "otillgängligt" att ha samma regler att rätta sig efter som alla andra när det gäller t ex biljettköp, var man får sitta med pälsdjur på tåget, eller om ledsagningen inte råkar fungera till 100% i alla lägen. Det är väl inte diskriminering, eller ett brott mot de mänskliga rättigheterna när ledsagningen inte fungerar tillfredställande vid några enstaka fall? Det är ju ledsagaren som har för dåliga kunskaper om sitt jobb, Riksfärdtjänsten AB, som idag sköter ledsagningsbiten tillsammans med Jernusen, behöver mer kunskap, mer fakta och synpunkter från oss som reser. Hur ska de få det om vi bara ska hävda att vi blir diskriminerade och ska driva en långvarig process om det är att betrakta som diskriminering eller ej?
Är ensam stark? Vissa skriver på mailinglistor att de inte behöver företrädas av en grupp för att hävda sin rätt att knna leva som andra människor osv, men att få igenom några krav som enskild, är väldigt väldigt svårt. Varför har annars SRF och US bedrivit påverkansarbete under såhär lång tid? I så fall kunde vi ju överlåta till var och en att försöka driva igenom hundratals enskilda krav, och vad skulle det resultera i? Jo, att inga krav blir uppfyllda, eftersom varje enskild individ har olika förutsättningar, olika behov och möjligheter. Skulle SJ tillgodose alla människors enskilda krav, eller riksfärdtjänsten och Jernhusen, skulle det behövas ett antal anpassade vagnar på tåget och ett antal högutbildade ledsagare anställda, som vet exakt vilka behov den enskilde individen kan ha...
Skärpning alla synskadade gnällspikar!
Om man vill bli bemött på ett visst sätt, eller ha hjälp på ett visst sätt, så måste man också tala om det till personerna i fråga, inte bara skrika: "Jag blir diskriminerad!" så fort någon inte nästan bär en dit man ska och ger en hundraprocentig service, bara för att man ser dåligt och dessutom har en ledarhund som inte tål någonting, som ska behandlas annorlunda, jämfört med alla andra pälsdjur för att den har en vit sele på sig, som ska ha tillträde överallt, när som helst, hur som helst och blir det inte så, ja, då är det så synd om mig, så SYND om mig!!!
Vill vi bli betraktade med respekt och ha någon som helst trovärdighet när vi går ut och kräver saker som den minoritetsgrupp vi faktiskt är, då måste vi bemöta människor runt omkring oss lika dant, give and take! Hur svår kan det va'?!
Kommer detta upp på Facebook?
Ja, det har inte riktigt funkat som jag vill tidigare, så nu prövar jag igen :)
Finns inga gränser för människors elakhet gentemot djur!ee
Så har mina farhågor besannats, att det blir mer regel än undantag att människor ger sig på oskylldiga djur för att de inte kan tåla att de "inkräktar" på människans teritorium, eller inte tål att en katt jamar för att den kanske vill in eller är hungrig.
Synen som mötte mig härom dagen, när jag hittade min syrras katt i hennes favoritbuskar utanför porten, blodig och med ett stort sår under magen och ett i tassen, var fruktansvärd! Hon darrade i hela kroppen, jamade och försökte slingra sig ur famnen på mig, men jag höll henne.
I det ögonblicket kände jag ett sådant genuint hat, en sådan förtvivlan över vad de gjort med denna lilla kisse, att hade jag mött vederbörande i trappan just då, vet jag inte om jag hade kunnat svara för följderna!
Vi är tämligen säkra på vem/vilka som gjort detta, det gör det hela ännu värre plus att de uppför sig så skylldigt, genom att dra sig undan. Så lungt har det nog aldrig varit i den trappen sedan syrran flyttade dit...
Katten vårdas på djursjukhus, men det är fortfarande osäkert om hon kommer att klara sig...
Hur skulle det kännas för de här personerna att själva få en kniv i sig, eller bli biten av en hund???
Jag tror inte de härpersonerna är kapabla att tänka förnuftigt och känna ånger, de är så skadade att de kan göra vad som helst utan att det rör dem i ryggen. Nästa anhalt borde vara psyket för den/dem personen/personerna.
Att vi sedan har ett bostadsföretag som inte bryr sig ett dyft och bara slår ifrån sig ansvaret för sina hyresgäster och skyller allt på syrran, är ytterligare en omständighet som förbryllar mig.
Vi har bott hos Bromöllahem sedan 90-talet och aldrig haft klagomål på oss, ändå blir vi behandlade som om det är VI som är dåliga och ställer till problemen...
Bekymren försvann inte när de bad syrran sluta mata de hemlösa katterna utanför, snarare förvärrades situationen ytterligare, så att hennes privata katt, idi-märkt och med halsband och allt, nästan blev dödad!
Jag tror inte att hyresbolaget bara kan strunta i det här, det handlar om trakasserier, djurplågeri och en massa andra saker som man kan polisanmäla.
Jag har inte kunnat släppa tankarna på detta under hela helgen, jag har bara känt ett stort medlidande med katten och syrran, som har fått gå igenom mycket smärta och känt sig hotad den senaste tiden. ett fruktansvärt hat gentemot den eller dem som gjort det, att jag bara skulle vilja...
Men jag är inte en sådan människa som tror att allt går att lösa med våld. De ska ha sitt straff, men det blir andra som får bevisa om de är skylldiga eller icke skylldiga. Men inombords känner jag någonting helt annat...
Nu tar jag några dagars semester från det här och besöker goda vänner.
Synen som mötte mig härom dagen, när jag hittade min syrras katt i hennes favoritbuskar utanför porten, blodig och med ett stort sår under magen och ett i tassen, var fruktansvärd! Hon darrade i hela kroppen, jamade och försökte slingra sig ur famnen på mig, men jag höll henne.
I det ögonblicket kände jag ett sådant genuint hat, en sådan förtvivlan över vad de gjort med denna lilla kisse, att hade jag mött vederbörande i trappan just då, vet jag inte om jag hade kunnat svara för följderna!
Vi är tämligen säkra på vem/vilka som gjort detta, det gör det hela ännu värre plus att de uppför sig så skylldigt, genom att dra sig undan. Så lungt har det nog aldrig varit i den trappen sedan syrran flyttade dit...
Katten vårdas på djursjukhus, men det är fortfarande osäkert om hon kommer att klara sig...
Hur skulle det kännas för de här personerna att själva få en kniv i sig, eller bli biten av en hund???
Jag tror inte de härpersonerna är kapabla att tänka förnuftigt och känna ånger, de är så skadade att de kan göra vad som helst utan att det rör dem i ryggen. Nästa anhalt borde vara psyket för den/dem personen/personerna.
Att vi sedan har ett bostadsföretag som inte bryr sig ett dyft och bara slår ifrån sig ansvaret för sina hyresgäster och skyller allt på syrran, är ytterligare en omständighet som förbryllar mig.
Vi har bott hos Bromöllahem sedan 90-talet och aldrig haft klagomål på oss, ändå blir vi behandlade som om det är VI som är dåliga och ställer till problemen...
Bekymren försvann inte när de bad syrran sluta mata de hemlösa katterna utanför, snarare förvärrades situationen ytterligare, så att hennes privata katt, idi-märkt och med halsband och allt, nästan blev dödad!
Jag tror inte att hyresbolaget bara kan strunta i det här, det handlar om trakasserier, djurplågeri och en massa andra saker som man kan polisanmäla.
Jag har inte kunnat släppa tankarna på detta under hela helgen, jag har bara känt ett stort medlidande med katten och syrran, som har fått gå igenom mycket smärta och känt sig hotad den senaste tiden. ett fruktansvärt hat gentemot den eller dem som gjort det, att jag bara skulle vilja...
Men jag är inte en sådan människa som tror att allt går att lösa med våld. De ska ha sitt straff, men det blir andra som får bevisa om de är skylldiga eller icke skylldiga. Men inombords känner jag någonting helt annat...
Nu tar jag några dagars semester från det här och besöker goda vänner.
Hundens budord
Hundens budord
Mitt liv varar bara ca 15 år. Skild från dig betyder sorg för mig, tänk på det när du skaffar mig. Ge mig tid att förstå vad det är du begär av mig.
Gör mig tillitsfull, ty du är mitt hela liv. Var inte arg på mig för länge åt gången och spärra inte in mig som straff.
Du har ditt arbete, dina vänner och nöjen, jag har bara dig. Tala till mig även om jag inte förstår dina ord. Din stämma översätter allt.
Vet du att jag aldrig glömmer hur man är mot mig. Om du slår mig, tänk då på att mina tänder med lätthet kan krossa din hand, men jag använder inte min
makt.
När du blir irriterad på mig för att du själv har brått, så tänk på att jag kanske har ont i magen, kanske låg för länge i solen eller bara är trött och
ledsen på allt.
Ge dig tid med mig när jag blir gammal ty även du blir gammal en dag. Var hos mig när jag har det svårt ty allt blir lättare för mig om jag har dig
Jag älskar dig
//Din Hund
Hundens budord
Mitt liv varar bara ca 15 år. Skild från dig betyder sorg för mig, tänk på det när du skaffar mig. Ge mig tid att förstå vad det är du begär av mig.
Gör mig tillitsfull, ty du är mitt hela liv. Var inte arg på mig för länge åt gången och spärra inte in mig som straff.
Du har ditt arbete, dina vänner och nöjen, jag har bara dig. Tala till mig även om jag inte förstår dina ord. Din stämma översätter allt.
Vet du att jag aldrig glömmer hur man är mot mig. Om du slår mig, tänk då på att mina tänder med lätthet kan krossa din hand, men jag använder inte min
makt.
När du blir irriterad på mig för att du själv har brått, så tänk på att jag kanske har ont i magen, kanske låg för länge i solen eller bara är trött och
ledsen på allt.
Ge dig tid med mig när jag blir gammal ty även du blir gammal en dag. Var hos mig när jag har det svårt ty allt blir lättare för mig om jag har dig
Jag älskar dig
//Din Hund
Ja, de här budorden tycker jag att alla hundägare ska läsa och tejpa upp på kylskåpet eller något, så att de påminns om vem det är som skaffat hunden, att det är ett djur, en individ som vi människor och ingen sak som man kan misshandla, skrika åt eller låta bli att rasta mer än nödvändigt, bara för att man är lat och inte orkar gå så långt.
Varje dag upprörs jag av hur människor behandlar sina hundar och katter. Det tycks mig som om människorna skaffar djur för att kunna ta ut sin ilska och frustration över, en tillgiven varelse som man kan slå och skrika åt när man själv mår dåligt och är stressad, istället för att se hunden för vad den är; den bästa vän man någonsin kan ha!
Människor sviker detta fantastiska djur, som trots mattes och husses elakhet och brist på förståelse, älskar dem och vill ge dem sin kärlek...
Saken är också den, att en valp alltid är såååå söt, alltid sååå gosig och en fin present till barnen...
Men sen, när hunden börjar bli jobbig, när den kissar inne för att den inte är rumsren, för att matte och husse rastar den för sällan. - Vem är det då som blir straffad och för det mesta utannonserad på Blocket eller andra ställen? Jo, det är hunden. Det är hundens fel, det är fel på hunden, den gör inte som matte och husse vill, deras yngsta barn har plötsligt "fått allergi..."
En del människor jag möter, gör mig så fruktansvärt irriterad!
- Tänk om min hund var lika duktig som din hund...
Eller:
- Ja den här han bara drar och skäller och har sig, honnafan!
Nästa gång ska jag fråga: Varför tror ni att min hund är så duktig? Varför tror ni att han inte drar i kopplet och skäller på andra hundar? Tror ni att han är programmerad för att han är ledarhund? Att han är perfekt och aldrig hittar på hyss och trilskas med matte?
Det finns bara en lösning på hundägarnas problem: Träning, träning, träning!
Det är inte ägarna som har problem med sina hundar, det är hundarna som har problem med sina ägare, som inte ger dem rätt signaler, inte använder rätt röstlägen, inte är tydliga med vad dem vill att hunden ska göra.
Jag lärde mig mycket på en ledarhundskurs, som handlade om kroppsspråket vi använder för att tala om för våra hundar vad vi vill att dem ska göra, eller hur de uppfattar vår kroppshållning osv. En sådan kurs borde alla hundägare få gå.
En annan viktig sak som jag lärt mig unde råren jag har haft ledarhund, det är att det inte hjälper att gång på gång upprepa ett kommando, som t ex: "Målle sitt, Målle sitt, Målle sitt". eller bara tjata hundens namn när man gör en inkallning. Hundarna stänger till slut av,det kallas för en "habituering", ljudet blir ointressant för hundarna.
Därför förstår jag de hundar som inte lyssnar när matte/husse bara rycker i kopplet och säger i mesig och försynt ton: "Nej, tyst nu Fido, den hunden jobbar, det vet du för det har jag sagt till dig förut. Kom nu Fido. Nej, kom nu sa jag..."
Men vad jag framförallt blir illa berörd av, är alla dessa hundägare som drar sina hundar i nackskinnet, skriker och gormar när hunden gör fel, som gör sina hundar osäkra och agresiva, genom att hela tiden bestraffa, istället för att göra en rättvis korrigering, att först tala om för hunden i normalt röstläge att man inte gör så och sen ge hunden en chans att göra rätt och få välförtjänt beröm!
Det är inte svårare än att uppfostra ett barn. Det går inte heller att uppfostra barn genom att ge dem stryk. Skillnaden med hundar är att man sviker dessa fantastiska varelser på ett grymt sätt som de inte förtjänar. Hunden har ju inte bett om att få komma till sin ägare, då ska den inte heller straffas för att matte eller husse inte kan hantera den. Bättre då att skaffa sig kunskaper om hur man faktiskt gör. Det finns så mycket information om hur man ska gå till väga, bl.a på tv och Internet. Det går inte bara att skaffa en hund för att den är gullig när den är valp, det är faktiskt en levande varelse som förtjänar respekt och kärlek och massor av tålamod och tid! Har man inte tid att ha hund, då ska man heller inte ha någon. Hunden ska inte behöva sitta i en lägenhet i fem-sex timmar alldeles ensam, om matte och/eller husse har ett jobb. Vad är det då för vits egentligen? Hunden mår bara dåligt, blir understimulerad och hyperaktiv när den väl får komma ut.
Lika dant är det med alla dessa katter som folk skaffar sig och sen skiter i för att man tröttnat eller inte har råd eller tid längre. Min syrra jobbar med att ta hand om hemlösa katter och se till att de får ett bra hem efter att kanske ha vistats utomhus i flera månader, ja till och med år. Folk har ännu inte lärt sig att man måste kastrera katterna så att de inte förökar sig, om man har dem ute. Detta leder till att det finns ett överflöd av hemlösa katter som kanske är skygga dessutom och svåra att fånga in.
Ska man skaffa ett djur, hund eller katt, så måste man också vara beredd på att det kostar lite, både tid, pengar och omsorg. Det är fortfarande levande varelser vi har att göra med. De förtjänar inte att bli slängda i skogen kanske instängda i lådor och annat, där de kanske svälter ijäl. Det är djurplågeri och det är inte mänskligt att göra så mot levande varelser!
Näe, jag mår verkligen illa när jag hör vad människor gör med sina djur! Var bara tvungen attfå skriva av mig detta, för människors obegränsade grymhet mot levande djur, tycks vara mer regel än undantag och det är skrämmande!!!
Sponsring, ingen bra idé, Lägg ner nu US!
Vad håller US egentligen på med???! Så lite bidragsgivare finns det ju trots allt inte, att vi inte kan och ska fortsätta söka pengar som vi hittills har gjort. Sponsring tycker jag inte US ska hålla på med, US börjar likna SRF upp idagen...
Man kanske skulle se det från den här sidan istället så löser man nog de ekonomiska problemen US har:
Titta på vilka rese- och boendekostnader US har haft det senaste året/åren. Bara flygresorna till och från Medlemsforum i Skellefteå måste ha överstigit 100 000 och då är jag nog väldigt generös... Till det kommer boendekostnaderna, även om folkhögskolor brukar vara relativt billiga. Jo, man får ju alltid in deltagaravgifter, men jag är övertygad om, att US skulle kunnat halvera kostnaderna betydligt med ett boende mer centralt och där medlemmarna hade kunnat åka tåg och om US hade bokat biljetterna betydligt tidigare än som nu skedde. SJ släpper sina billiga biljetter väldigt tidigt, då kan man få en enkel för 95kr Stockholm-Malmö, Stockholm-Göteborg t ex.
Sedan har vi börjat med ovanan att bo på dyra hotell, Almåsa Kursgård i Väster Haninge, som är svindyrt! Det kostar helt enkelt mer än det smakar.
Distrikt tar ut skyhöga deltagaravgifter för att kunna bo på lyxhotell och dyligt, ändå gnäller US över att de inte har pengar... Vad gör ni med dem? Bra verksamhet? Javisst, men för den sakens skull ska man inte mjölka pengar ur medlemmarna, när distrikt har det bra ställt och skulle kunna ta ut hälften så låg avgift istället för 600 eller 700.
Alltså, det är kanske en fördel om man sätter sig ner och kollar, vad har pengarna använts till? Bra aktiviteter eller dyra boenden och dyra resor? Jag skulle gissa på det senare faktiskt. Det finns så många bra och billiga boenden om man inte bara lägger aktiviteter inne i städerna. Nu ska man bo på Scandic hotell i Borlänge. Skitbilligt va? Istället för att då ta ett vandrarhem, bo i stugor eller på folkhögskolor och så hyr man konferenslokaler i närheten.
Sponsring, nejtack! säger jag. Sätt er istället ner och tänk igenom vilka onödiga utgifter det har blivit för US på sistone, titta på billigare boendealternativ, boka resor i tid och sätt er och sök pengar! Allt annat är bara chalali,chalala...
Jag har fått höra från riksstyrelseledamöter att US Skåne saknat bra ekonomiska rutiner och jag själv har trott att jag inte kan så mycket om ekonomi och bidragsansökningar. Men man bör aldrig kasta sten i glashus, det kan bli så fruktansvärt jobbigt då när man måste plocka upp allt glassplittret efter sig...
Visst, vi ska ha boenden där även medlemmar med flerfunktionshinder kan delta, men de boendena behöver nog inte kosta 895 per natt, eller hur?
Man kanske skulle se det från den här sidan istället så löser man nog de ekonomiska problemen US har:
Titta på vilka rese- och boendekostnader US har haft det senaste året/åren. Bara flygresorna till och från Medlemsforum i Skellefteå måste ha överstigit 100 000 och då är jag nog väldigt generös... Till det kommer boendekostnaderna, även om folkhögskolor brukar vara relativt billiga. Jo, man får ju alltid in deltagaravgifter, men jag är övertygad om, att US skulle kunnat halvera kostnaderna betydligt med ett boende mer centralt och där medlemmarna hade kunnat åka tåg och om US hade bokat biljetterna betydligt tidigare än som nu skedde. SJ släpper sina billiga biljetter väldigt tidigt, då kan man få en enkel för 95kr Stockholm-Malmö, Stockholm-Göteborg t ex.
Sedan har vi börjat med ovanan att bo på dyra hotell, Almåsa Kursgård i Väster Haninge, som är svindyrt! Det kostar helt enkelt mer än det smakar.
Distrikt tar ut skyhöga deltagaravgifter för att kunna bo på lyxhotell och dyligt, ändå gnäller US över att de inte har pengar... Vad gör ni med dem? Bra verksamhet? Javisst, men för den sakens skull ska man inte mjölka pengar ur medlemmarna, när distrikt har det bra ställt och skulle kunna ta ut hälften så låg avgift istället för 600 eller 700.
Alltså, det är kanske en fördel om man sätter sig ner och kollar, vad har pengarna använts till? Bra aktiviteter eller dyra boenden och dyra resor? Jag skulle gissa på det senare faktiskt. Det finns så många bra och billiga boenden om man inte bara lägger aktiviteter inne i städerna. Nu ska man bo på Scandic hotell i Borlänge. Skitbilligt va? Istället för att då ta ett vandrarhem, bo i stugor eller på folkhögskolor och så hyr man konferenslokaler i närheten.
Sponsring, nejtack! säger jag. Sätt er istället ner och tänk igenom vilka onödiga utgifter det har blivit för US på sistone, titta på billigare boendealternativ, boka resor i tid och sätt er och sök pengar! Allt annat är bara chalali,chalala...
Jag har fått höra från riksstyrelseledamöter att US Skåne saknat bra ekonomiska rutiner och jag själv har trott att jag inte kan så mycket om ekonomi och bidragsansökningar. Men man bör aldrig kasta sten i glashus, det kan bli så fruktansvärt jobbigt då när man måste plocka upp allt glassplittret efter sig...
Visst, vi ska ha boenden där även medlemmar med flerfunktionshinder kan delta, men de boendena behöver nog inte kosta 895 per natt, eller hur?
Det är dags att sluta diskutera å börja handla!
Det är dags att sluta diskutera och börja agera!
Vi har nu hundra gånger de senaste åren konstaterat att både US och SRF behöver en uppryckning, att organisationerna tappar medlemmar och medlemsengagemang, att folk går i samma cirklar vad gäller påverkansarbetet, dvs, färdtjänst och arbetsmarknad, som vi jobbat med år ut och år in utan att det hänt särskilt mycket. Vi har också konstaterat att en föryngring i SRF behövs, vi har t.o.m haft projekt för att få fler yngre att engagera sig och ta plats bland pensionärerna.
Vi har gjort en mängd konstateranden och fassnat i veckolånga debatter på mailinglistor, i taltidningar, på bloggar och liknande. Varför ser det då fortfarande ut som det gör? och varför sitter vi fortfarande och gnäller?
Vi som har så jävla många bra idéer jämfört med alla andra som nu är engagerade (tycker vi ju uppenbarligen eftersom vi gnäller på alla andra...), varför slår vi oss inte ihop då och gör någonting? Skriver en motion som slår ner som en bomb på SRF:s kongress hösten 2011? Skriver en lika explosionsartad motion till US Medlemsforum 2011 och ser till att det verkligen händer någonting?!
Jag har efter mitt inlägg på Skånes taltidning tröttnat på att debattera och försöka få sittande styrelsefolk att lyssna, för det går inte, har ingen effekt, om man inte rent ut sagt "rövslickar" folk och håller med om allt till 100%. Det är lik alönlöst som att försöka debattera med vår sittande regering.
Allt vårt gnäll, alla våra förslag på ändringar, alla våra åsikter, MÅSTE helt enkelt framföras i motioner, som verkligen behandlas på ett årsmöte/en kongress och vi måste se till att ändra på SRF:s nuvarande representationsdemokrati, så att även yngre blir valda till ombud i större utsträckning och får åka på kongresserna, eller kan sitta hemma och rösta via Internet eller telefon! Jag tycker det är fegt av SRF att inte prova de varianterna.
Lika dant är det i US. Vi måste se till att vi som tycker annorlunda jämfört med våra förtroendevalda, åker på årsmötena och vågar säga vår åsikt. US ska vara till för alla, står det alltid i årsmöteshandlingarna, då ska också alla kunna säga sin åsikt utan att vara rädda för att bli släpade i smuts eller bli dumhetsförklarade för resten av sitt US-liv av förtroendevalda som tror att de är gudar!
Är vi missnöjda med förtroendevalda, måste vi välja in andra, vi måste vara fler som vill att de här organisationerna ska leva vidare med nya friska krafter, med nya friska idéer och se till att alla får komma till tals som vill det!
Vad hjälper långa debattinlägg egentligen om vi låter det stanna där? Är vi inte fega i sådana fall, som inte går vidare med vad vi tycker till högre ort, utan gömmer oss bakom datorskärmen och tangentbordet, för att det är enklast?
Eller, tänker alla som jag har gjort många gånger: "man vill ju inte alltid vara ensam om att tycka och framföra saker, vi måste vara många för att få genomslagskraft mot de som styr"?
Jag tror att det är så och då kan vi stå och stampa på ruta ett i all oändlighet och kasta skit på varandra tills vi inte orkar längre för att vi fått ont både i armarna och i käften... Faktum är ju att man kan få skrivkramp ibland efter allt tjafsande och debatterande som inte leder någonstans egentligen...
Men visst, frustrationen kan ibland växa en över huvudet, tills man bara måste skriva av sig och låta alla andra få veta hur jävla förbannad och less man är på att folk gjort si eller så, eller inte gjort alls...
Den viktigaste frågan är egentligen:
Vad är viktigast?
Att få bort folk vi inte gillar för hur de sköter det organisatoriska, påverkansarbetet, styrelsearbetet, medlemsrekryteringen eller hemsidan? (För de personliga motsättningarna man har med folk kan man lämna därhän i sammanhanget, för det hör inte hit).
Eller, är det viktigast att tala om hur dåligt alla andra gör saker?
Är det viktigast att jobba för våra rättigheter tillsammans och sträva mot samma mål?
Eller är det viktigast att själv ha en styrelseplats, att själv få styra, att själv få "stå i rampljuset" och sedan få all skit över sig från missnöjda medlemmar???
Det viktigaste för mig är:
* Att SAMARBETET måste fungera i vått och tort!
* Att vad man tycker om folk som personer MÅSTE lämnas utanför det organisatoriska arbetet!
* Att vi påverkar samhället utåt och kämpar för våra rättigheter, inte krigar internt om vem som ska ha den ena eller den andra styrelseplatsen eller något annat förtroendeuppdrag.
* Att man själv kommer med förslag på andra om man är missnöjd med sittande förtroendevalda (om man nu hittar några som är intresserade, vilket inte är så lätt numera).
* Att alla som vill, kan och har möjlighet ska kunna delta i någon form på de högsta beslutande organen och framföra sina åsikter utan att man måste göra sig intressant i lokalföreningarna för att bli vald till ombud.
Samt, att US faktiskt respekterar allas åsikter utan att kasta skit på folk efteråt. US har ett bra demokratiskt system, då ska också alla kunna utnytja det utan att bli nedvärderade för att man tycker som man gör.
Vi har nu hundra gånger de senaste åren konstaterat att både US och SRF behöver en uppryckning, att organisationerna tappar medlemmar och medlemsengagemang, att folk går i samma cirklar vad gäller påverkansarbetet, dvs, färdtjänst och arbetsmarknad, som vi jobbat med år ut och år in utan att det hänt särskilt mycket. Vi har också konstaterat att en föryngring i SRF behövs, vi har t.o.m haft projekt för att få fler yngre att engagera sig och ta plats bland pensionärerna.
Vi har gjort en mängd konstateranden och fassnat i veckolånga debatter på mailinglistor, i taltidningar, på bloggar och liknande. Varför ser det då fortfarande ut som det gör? och varför sitter vi fortfarande och gnäller?
Vi som har så jävla många bra idéer jämfört med alla andra som nu är engagerade (tycker vi ju uppenbarligen eftersom vi gnäller på alla andra...), varför slår vi oss inte ihop då och gör någonting? Skriver en motion som slår ner som en bomb på SRF:s kongress hösten 2011? Skriver en lika explosionsartad motion till US Medlemsforum 2011 och ser till att det verkligen händer någonting?!
Jag har efter mitt inlägg på Skånes taltidning tröttnat på att debattera och försöka få sittande styrelsefolk att lyssna, för det går inte, har ingen effekt, om man inte rent ut sagt "rövslickar" folk och håller med om allt till 100%. Det är lik alönlöst som att försöka debattera med vår sittande regering.
Allt vårt gnäll, alla våra förslag på ändringar, alla våra åsikter, MÅSTE helt enkelt framföras i motioner, som verkligen behandlas på ett årsmöte/en kongress och vi måste se till att ändra på SRF:s nuvarande representationsdemokrati, så att även yngre blir valda till ombud i större utsträckning och får åka på kongresserna, eller kan sitta hemma och rösta via Internet eller telefon! Jag tycker det är fegt av SRF att inte prova de varianterna.
Lika dant är det i US. Vi måste se till att vi som tycker annorlunda jämfört med våra förtroendevalda, åker på årsmötena och vågar säga vår åsikt. US ska vara till för alla, står det alltid i årsmöteshandlingarna, då ska också alla kunna säga sin åsikt utan att vara rädda för att bli släpade i smuts eller bli dumhetsförklarade för resten av sitt US-liv av förtroendevalda som tror att de är gudar!
Är vi missnöjda med förtroendevalda, måste vi välja in andra, vi måste vara fler som vill att de här organisationerna ska leva vidare med nya friska krafter, med nya friska idéer och se till att alla får komma till tals som vill det!
Vad hjälper långa debattinlägg egentligen om vi låter det stanna där? Är vi inte fega i sådana fall, som inte går vidare med vad vi tycker till högre ort, utan gömmer oss bakom datorskärmen och tangentbordet, för att det är enklast?
Eller, tänker alla som jag har gjort många gånger: "man vill ju inte alltid vara ensam om att tycka och framföra saker, vi måste vara många för att få genomslagskraft mot de som styr"?
Jag tror att det är så och då kan vi stå och stampa på ruta ett i all oändlighet och kasta skit på varandra tills vi inte orkar längre för att vi fått ont både i armarna och i käften... Faktum är ju att man kan få skrivkramp ibland efter allt tjafsande och debatterande som inte leder någonstans egentligen...
Men visst, frustrationen kan ibland växa en över huvudet, tills man bara måste skriva av sig och låta alla andra få veta hur jävla förbannad och less man är på att folk gjort si eller så, eller inte gjort alls...
Den viktigaste frågan är egentligen:
Vad är viktigast?
Att få bort folk vi inte gillar för hur de sköter det organisatoriska, påverkansarbetet, styrelsearbetet, medlemsrekryteringen eller hemsidan? (För de personliga motsättningarna man har med folk kan man lämna därhän i sammanhanget, för det hör inte hit).
Eller, är det viktigast att tala om hur dåligt alla andra gör saker?
Är det viktigast att jobba för våra rättigheter tillsammans och sträva mot samma mål?
Eller är det viktigast att själv ha en styrelseplats, att själv få styra, att själv få "stå i rampljuset" och sedan få all skit över sig från missnöjda medlemmar???
Det viktigaste för mig är:
* Att SAMARBETET måste fungera i vått och tort!
* Att vad man tycker om folk som personer MÅSTE lämnas utanför det organisatoriska arbetet!
* Att vi påverkar samhället utåt och kämpar för våra rättigheter, inte krigar internt om vem som ska ha den ena eller den andra styrelseplatsen eller något annat förtroendeuppdrag.
* Att man själv kommer med förslag på andra om man är missnöjd med sittande förtroendevalda (om man nu hittar några som är intresserade, vilket inte är så lätt numera).
* Att alla som vill, kan och har möjlighet ska kunna delta i någon form på de högsta beslutande organen och framföra sina åsikter utan att man måste göra sig intressant i lokalföreningarna för att bli vald till ombud.
Samt, att US faktiskt respekterar allas åsikter utan att kasta skit på folk efteråt. US har ett bra demokratiskt system, då ska också alla kunna utnytja det utan att bli nedvärderade för att man tycker som man gör.
Vad är det för kul med telefontrakasserier?
Jag förstår inte riktigt tjusningen med att telefontrakassera någon... Den personens liv måste vara fruktansvärt händelselöst, eller så har personen problem och kanske skulle uppsöka en psykolog eller kurator. Tror inte heller att personen fattar att vederbörande kan spåras, även om personen har hemligt nummer...
Om det är så att man retar sig på mig av en eller annan anledning, så är det väl bättre att göra somjag, skriva av sig på en blogg eller i ett argt mail till mig, det gör ingenting, jag kan ta det. Man kan inte ällskas av alla... Har man ett behov av att tjuvringa så kan manju göra det till personer man inte känner, eller helst försöka hitta på någon annan sysselsättning tycker jag, eftersom telefontrakasserier är olagligt.
Klart att jag också busringde, men då var jag tonåring och busringde till företag och liknande, inte till bekanta eller privatpersoner.
Men... fortsätt gärna om det roar dig! Tycker mest bara synd om dig!
Om det är så att man retar sig på mig av en eller annan anledning, så är det väl bättre att göra somjag, skriva av sig på en blogg eller i ett argt mail till mig, det gör ingenting, jag kan ta det. Man kan inte ällskas av alla... Har man ett behov av att tjuvringa så kan manju göra det till personer man inte känner, eller helst försöka hitta på någon annan sysselsättning tycker jag, eftersom telefontrakasserier är olagligt.
Klart att jag också busringde, men då var jag tonåring och busringde till företag och liknande, inte till bekanta eller privatpersoner.
Men... fortsätt gärna om det roar dig! Tycker mest bara synd om dig!
Dialyskatetern på plats å livet e underbart...
Två smärtsamma dygn har passerat, fredagen den 23:e april 2010, vill jag helst inte komma ihåg i framtiden... Vilken jobbig dag, ett jobbigt ingrepp och jobbigt att behöva ligga i sängen en hel dag och inte ens få gå upp för att gå på toaletten...
Jag hade ont, ont ont... Trots bedövning och lugnande medel. Igår när jag kom hem och skulle ta en skön dusch, blev det problem med plasten som skulle sitta över bandaget, så det blev alldeles genomblött... Det blev inte bätttre av att distriktssköterskan här i kommunen vägrade komma och hjälpa mig pga att hon "hade så mycket att göra..."
Så det blev akuten men där blev vi sittande i en och en halv timme utan att det hände något pga trafikolyckor och annat. Så det slutade med att jag fick åka tillbaka till avdelningen där jag legat tidigare och få hjälp att byta bandage... HELT SLUT!!! Livet är underbaaart...
Jag hade ont, ont ont... Trots bedövning och lugnande medel. Igår när jag kom hem och skulle ta en skön dusch, blev det problem med plasten som skulle sitta över bandaget, så det blev alldeles genomblött... Det blev inte bätttre av att distriktssköterskan här i kommunen vägrade komma och hjälpa mig pga att hon "hade så mycket att göra..."
Så det blev akuten men där blev vi sittande i en och en halv timme utan att det hände något pga trafikolyckor och annat. Så det slutade med att jag fick åka tillbaka till avdelningen där jag legat tidigare och få hjälp att byta bandage... HELT SLUT!!! Livet är underbaaart...
Vad har hänt och vad har inte hänt...?e
Nu har jag inte skrivit här på ett tag igen... Man måste ju ha någonting att skriva om och sanningen att säga, så finns det inte mycket att berätta just nu, förutom att jag varit hos min kära pojkvän och han har varit här och firat min 30-årsdag och deltog på min 30-årsfest, vilket det inte var så många som gjorde, men vi som gjorde det hade kul!
På fredag är det dags att operera in dialyskatetern, så om en månad blir det förmodligen dags att börja med dialysen. Mår verkligen inte bra just nu, somnar så fort jag lägger mig ner, blir heltslut för ingenting och har problem med magen, förkylningar och annat...
Men... Det var väl inget att berätta? Nej, jag ska nu skriva om helt andra saker tänkte jag, för även om man inte är i händelsernas centrum i föreningsvärlden, så snappar man ju upp ett och annat och min hjärna fungerar fortfarande, så jag har inga problem att fundera och analysera...
För jag ska inte förneka att jag lite grann saknar föreningslivet, då tänker jag främst på US, som jag ju varit så aktiv i i så många år. Men det har hänt och håller på att hända saker i organisationen som jag är väldigt orolig och bekymrad över och det har jag varit ganska länge...
För tillfället är jag inte medlem, men vem vet vad framtiden bär i sitt sköte?
Det är framförallt ett par saker jag funderat över, men som jag tror förekommer även i andra organisationer, inte bara i synskadeorganisationer faktiskt. Men det är det faktum att man inte tar vara på sina medlemmar, inte upptäcker dem förrän det nästan är för sent...
Påverkansarbetet har kommit att spela en allt större roll i US. Medlemsvård och medlemsrekrytering har fått stryka på foten de senaste åren. I viss mån önskar jag mig tillbaka till US som det var för tio år sedan, då man inte "tävlade" med varandra om vem som kunde åstadkomma saker bäst i organisationen, utan jobbade tillsammans mot samma mål och "tävlade" i samma lag, oavsett distrikt, förmåga eller åsikter.
Men samtidigt, det här med att ringa runt till alla och en var för att mer eller mindre "tvinga" igång folk i föreningsengagemang, det håller inte idag och det höll inte förut heller, eftersom US tidigare rundringningsprojekt inte har åstadkommit så stor skillnad under åren. Medlemsengagemanget måste, enligt min mening, alltid komma nerifrån, inte sättas igång av anställda "lektanter" eller andra "proffs", som får betalt för att ringa runt och säga: "Hej! Visst vill Du vara med i Unga Synskadade, det är skitkul! Jag var själv medlem en gång och vi gör de här och de här aktiviteterna. Kanske vill Du också sitta i en styrelse, det gjorde jag och det är inte alls svårt!"
Jaha, men hur ska man kunna göra ett bra jobb i en styrelse om man inte har lite mer kött på benen?
Medlemsskolor, jatack!
Nu blev US "stjärnplanerarhelger" inställda, där man skulle lära sig mer om bl.a aktivitetsplanering, pga för få anmälda. Jag är övertygad om att fler från US Skåne skulle komma, om man bara hade tänkt på VAR man väljer att lägga aktiviteterna. Sedan beror det förstås också på när i tiden man lägger dem. I maj har många mycket med tentor, pingst, sedan skolavslutningar och annat, man har inte tid att åka iväg.
Detta är jättebra saker, att få lära sig mer om aktivitetsplanering och liknande, det är något som alla medlemmar kan ha nytta av. Därför är det viktigt att man sprider aktiviteterna över landet, om det så handlar om att åka till norrland eller till Skåne, allt kan inte bara ligga i sthlm för att det är närmast och bekvämast för personal och funktionärer. Dessutom tycker jag, med tanke på vilka ekonomiska svårigheter US har haft och fortfarande verkar ha i viss mån, borde tänka på att lägga aktiviteterna på billigare kursgårdar än Almåsa och andra dyra hotell mitt i Stockholms city. Det rimmar ganska illa att man fick göra stora nedskärningar och sedan lägga ett medlemsforum uppe i Skellefteå, med dyra flygresor och annat. Samma sak gäller ju årets Medlemsmöte, som nu ligger i Dalarna. Visst, där har vi nästan aldrig varit, men hallå! US har heller inte haft någon riksaktivitet i Skåne-land sedan 2004... Inte heller Blekinge har haft någon, så länge jag kan minnas faktiskt...
Det har gjorts en del märkliga prioriteringar och fattats en del märkliga beslut, som den konstiga resepollicyn, som kommer att göra alla medlemmar som inte har fast inkomst och är heltidsanställda, utfattiga pga US, för att man kanske måste avanmäla sig och inte kan skaffa giltigt läkarintyg.
Jag som har mycket kontakt med sjukvården vet hur svårt det är att komma till en läkare om man har en kraftig förkylning. "Ta febernedsättande, nässpray och kanske någon slemmlösande tablett. Blir det inte bättre inom en vecka så får du höra av dig..." Har aldrig heller varit med om att en läkare skrivit läkarintyg för maginfluensa...
Ja, att man inte ska kunna avanmäla sig hur som helst och att US sedan får betala en massa pengar i onödan, det tycker inte jag heller är rätt, men det måste ju för fan rent ut sagt, vara rimligt för en medlem eller vårdnadshavare att betala! Att få stå för sina resekostnader själv och kanske t.o.m boendekostnader, plus deltagaravgiften, det är inte rimligt! Tänker man så då har man storhetsvansinne anser jag.
Vidare har man nu också bestämt vad ledsagarna får göra och inte får göra på aktiviteterna och vilka som ska få hjälp eller inte... Okej, ledsagarna ska inte arbeta som "slavar" och göra allt åt alla, men lite realistisk måste man vara och inte dra alla över en kamm och sitta och göra bedömningar vilken/vilka som ska ha med sig egen assistent eller inte, om man ska få hjälp att förflytta sig från en punkt till en annan, att man ska klara sig själv med hjälp av käppen eller ledarhund så långt det bara är möjligt... Javisst, jag kan gå med min ledarhund, bara jag själv hittar! Hunden är ingen vägvisare, bara en hjälpreda, ett förflyttningshjälpmedel och en individ som alla vi andra. Jag måste kunna tala om för hunden, ska vi svänga höger eller vänster, eller söka en viss trappa, dörr eller kant, annars gör man inte hunden rättvisa.
På forum "tvingades" medlemmar fatta beslut som inte ens fanns med i forumhandlingarna, även om vissa hävdade det och skyllde på att man inte hade läst handlingarna ordentligt...
Slutsats:
Det finns folk inom US som skadar organisationen OCH medlemmarna. Det skadar trovärdigheten hos förtroendevalda, både utåt gentemot föräldrar och medlemmarna, men också trovärdigheten i deras arbete inom organisationen, hur intressant eller relevant det de säger eller gör är. Till slut är det ingen som lyssnar, man pratar snart med sig själv, därför att man inte tar till vara på medlemmarnas idéer och engagemang. Man leker med ekonomin och kastar sten i glashus, när man gnäller och klankar på andra distrikt, som "inte har tillräckligt bra ekonomiska rutiner..." Jo kyss mig! Vad fan gör man själva då!? Anställer folk till höger och vänster, därför att man underskattar medlemmars förmåga och vilja att dra igång saker och ting, får medlemmar att fatta beslut som i själva verket är påhittade, bara för att vissa ska få sin vilja fram! Är det sådant som kallas för "demokrati"? Diktatorsfasoner, skulle jag vilja kalla det för. Fördjävligt!!
Är ni förvånade över att folk inte är medlemmar längre och att man har för lågt deltagarantal på aktiviteter? Näe, det är inte jag. Det är klart som korvspad att man inte vill vara med när man ändå blir överkörd i slutändan, av ett gäng som bara är ute efter att styra över allt och alla med järnhand!
Jag har inte påverkats så mycket, men det finns ju andra som inte är lika insatta och som kanske inte vågar säga ifrån. Det är dem som låter sig övertalas, manipuleras och styras, därför att de inte har kommit till självinsikt. Jodå, så går det till och det säger jag inte för att jag vill nedvärdera yngre på något sätt, men det är klart att om någon äldre kommer och säger: "Nu är det såhär och såhär och såhär, för så har vi alltid gjort och detta och detta står i stadgarna..." Ja vem skulle inte tro på det som inte är så påläst och inte har varit med så länge?
Oj... detta blev långt, men det är nödvändigt att se konsekvenserna i vitögat om vi vill ha något US kvar. Jag är tillräckligt vuxen för att inte bli tillrättavisad av folk som tror att de har bestämmanderätt över allt och alla, jag har också varit med tillräckligt länge för att förstå att US gräver sin egen grav på det här sättet. Nej, det är inget jag skrattar åt, jag har heller ingen önskan att ta över efter andra, det skulle ta allt för lång tid att reparera alla skador som uppstått de senaste fem åren. Den enda lösningen som jag ser det, är faktiskt att US blir en del av SRF igen. SRF behöver det, US behöver det, oavsett vad man i dagsläget vill eller inte vill. Men för att bedriva ett bra påverkansarbete utåt, krävs det att det även fungerar HÄR INNE, i själva hjärtat, att kommunikationerna mellan riks och distrikt fungerar, att man har bra kontakt med medlemmarna, att man tillvaratar medlemmarnas intressen på ett bra sätt, lyssnar på medlemmars idéer och önskemål, att man slutar upp att "tävla" med varandra, för ingen är bättre eller sämre än någon annan, vi är alla olika och har olika förutsättningar, både som enskilda medlemmar och funktionärer och som distrikt och lokalavdelningar.
Det krävs att vi kan sluta pajkasta och använda härskartekniker mot dem vi inte gillar för att de har en avvikande åsikt, annars har vi varken tid, ork eller resurser kvar att kunna strida mot dem vi egentligen ska strida mot där ute!
Jag skulle gärna vilja göra en sista insats i US, men inte som det ser ut idag, det går inte, för det skulle vara som att jobba i motvind, eller somatt prata med väggar...
Detta är min bild av US idag, det är möjligt att alla inte håller med mig, men det gör ingenting, nu har jag berättat vad jag sett och upplevt, folk får bilda sig en egen uppfattning, men jag är bekymrad, eftersom jag vet vad US har betytt och betyder för många medlemmar, folk som jag är kompis med men som har tröttnat alldeles för tidigt... Sorgligt, är bara förnamnet!
På fredag är det dags att operera in dialyskatetern, så om en månad blir det förmodligen dags att börja med dialysen. Mår verkligen inte bra just nu, somnar så fort jag lägger mig ner, blir heltslut för ingenting och har problem med magen, förkylningar och annat...
Men... Det var väl inget att berätta? Nej, jag ska nu skriva om helt andra saker tänkte jag, för även om man inte är i händelsernas centrum i föreningsvärlden, så snappar man ju upp ett och annat och min hjärna fungerar fortfarande, så jag har inga problem att fundera och analysera...
För jag ska inte förneka att jag lite grann saknar föreningslivet, då tänker jag främst på US, som jag ju varit så aktiv i i så många år. Men det har hänt och håller på att hända saker i organisationen som jag är väldigt orolig och bekymrad över och det har jag varit ganska länge...
För tillfället är jag inte medlem, men vem vet vad framtiden bär i sitt sköte?
Det är framförallt ett par saker jag funderat över, men som jag tror förekommer även i andra organisationer, inte bara i synskadeorganisationer faktiskt. Men det är det faktum att man inte tar vara på sina medlemmar, inte upptäcker dem förrän det nästan är för sent...
Påverkansarbetet har kommit att spela en allt större roll i US. Medlemsvård och medlemsrekrytering har fått stryka på foten de senaste åren. I viss mån önskar jag mig tillbaka till US som det var för tio år sedan, då man inte "tävlade" med varandra om vem som kunde åstadkomma saker bäst i organisationen, utan jobbade tillsammans mot samma mål och "tävlade" i samma lag, oavsett distrikt, förmåga eller åsikter.
Men samtidigt, det här med att ringa runt till alla och en var för att mer eller mindre "tvinga" igång folk i föreningsengagemang, det håller inte idag och det höll inte förut heller, eftersom US tidigare rundringningsprojekt inte har åstadkommit så stor skillnad under åren. Medlemsengagemanget måste, enligt min mening, alltid komma nerifrån, inte sättas igång av anställda "lektanter" eller andra "proffs", som får betalt för att ringa runt och säga: "Hej! Visst vill Du vara med i Unga Synskadade, det är skitkul! Jag var själv medlem en gång och vi gör de här och de här aktiviteterna. Kanske vill Du också sitta i en styrelse, det gjorde jag och det är inte alls svårt!"
Jaha, men hur ska man kunna göra ett bra jobb i en styrelse om man inte har lite mer kött på benen?
Medlemsskolor, jatack!
Nu blev US "stjärnplanerarhelger" inställda, där man skulle lära sig mer om bl.a aktivitetsplanering, pga för få anmälda. Jag är övertygad om att fler från US Skåne skulle komma, om man bara hade tänkt på VAR man väljer att lägga aktiviteterna. Sedan beror det förstås också på när i tiden man lägger dem. I maj har många mycket med tentor, pingst, sedan skolavslutningar och annat, man har inte tid att åka iväg.
Detta är jättebra saker, att få lära sig mer om aktivitetsplanering och liknande, det är något som alla medlemmar kan ha nytta av. Därför är det viktigt att man sprider aktiviteterna över landet, om det så handlar om att åka till norrland eller till Skåne, allt kan inte bara ligga i sthlm för att det är närmast och bekvämast för personal och funktionärer. Dessutom tycker jag, med tanke på vilka ekonomiska svårigheter US har haft och fortfarande verkar ha i viss mån, borde tänka på att lägga aktiviteterna på billigare kursgårdar än Almåsa och andra dyra hotell mitt i Stockholms city. Det rimmar ganska illa att man fick göra stora nedskärningar och sedan lägga ett medlemsforum uppe i Skellefteå, med dyra flygresor och annat. Samma sak gäller ju årets Medlemsmöte, som nu ligger i Dalarna. Visst, där har vi nästan aldrig varit, men hallå! US har heller inte haft någon riksaktivitet i Skåne-land sedan 2004... Inte heller Blekinge har haft någon, så länge jag kan minnas faktiskt...
Det har gjorts en del märkliga prioriteringar och fattats en del märkliga beslut, som den konstiga resepollicyn, som kommer att göra alla medlemmar som inte har fast inkomst och är heltidsanställda, utfattiga pga US, för att man kanske måste avanmäla sig och inte kan skaffa giltigt läkarintyg.
Jag som har mycket kontakt med sjukvården vet hur svårt det är att komma till en läkare om man har en kraftig förkylning. "Ta febernedsättande, nässpray och kanske någon slemmlösande tablett. Blir det inte bättre inom en vecka så får du höra av dig..." Har aldrig heller varit med om att en läkare skrivit läkarintyg för maginfluensa...
Ja, att man inte ska kunna avanmäla sig hur som helst och att US sedan får betala en massa pengar i onödan, det tycker inte jag heller är rätt, men det måste ju för fan rent ut sagt, vara rimligt för en medlem eller vårdnadshavare att betala! Att få stå för sina resekostnader själv och kanske t.o.m boendekostnader, plus deltagaravgiften, det är inte rimligt! Tänker man så då har man storhetsvansinne anser jag.
Vidare har man nu också bestämt vad ledsagarna får göra och inte får göra på aktiviteterna och vilka som ska få hjälp eller inte... Okej, ledsagarna ska inte arbeta som "slavar" och göra allt åt alla, men lite realistisk måste man vara och inte dra alla över en kamm och sitta och göra bedömningar vilken/vilka som ska ha med sig egen assistent eller inte, om man ska få hjälp att förflytta sig från en punkt till en annan, att man ska klara sig själv med hjälp av käppen eller ledarhund så långt det bara är möjligt... Javisst, jag kan gå med min ledarhund, bara jag själv hittar! Hunden är ingen vägvisare, bara en hjälpreda, ett förflyttningshjälpmedel och en individ som alla vi andra. Jag måste kunna tala om för hunden, ska vi svänga höger eller vänster, eller söka en viss trappa, dörr eller kant, annars gör man inte hunden rättvisa.
På forum "tvingades" medlemmar fatta beslut som inte ens fanns med i forumhandlingarna, även om vissa hävdade det och skyllde på att man inte hade läst handlingarna ordentligt...
Slutsats:
Det finns folk inom US som skadar organisationen OCH medlemmarna. Det skadar trovärdigheten hos förtroendevalda, både utåt gentemot föräldrar och medlemmarna, men också trovärdigheten i deras arbete inom organisationen, hur intressant eller relevant det de säger eller gör är. Till slut är det ingen som lyssnar, man pratar snart med sig själv, därför att man inte tar till vara på medlemmarnas idéer och engagemang. Man leker med ekonomin och kastar sten i glashus, när man gnäller och klankar på andra distrikt, som "inte har tillräckligt bra ekonomiska rutiner..." Jo kyss mig! Vad fan gör man själva då!? Anställer folk till höger och vänster, därför att man underskattar medlemmars förmåga och vilja att dra igång saker och ting, får medlemmar att fatta beslut som i själva verket är påhittade, bara för att vissa ska få sin vilja fram! Är det sådant som kallas för "demokrati"? Diktatorsfasoner, skulle jag vilja kalla det för. Fördjävligt!!
Är ni förvånade över att folk inte är medlemmar längre och att man har för lågt deltagarantal på aktiviteter? Näe, det är inte jag. Det är klart som korvspad att man inte vill vara med när man ändå blir överkörd i slutändan, av ett gäng som bara är ute efter att styra över allt och alla med järnhand!
Jag har inte påverkats så mycket, men det finns ju andra som inte är lika insatta och som kanske inte vågar säga ifrån. Det är dem som låter sig övertalas, manipuleras och styras, därför att de inte har kommit till självinsikt. Jodå, så går det till och det säger jag inte för att jag vill nedvärdera yngre på något sätt, men det är klart att om någon äldre kommer och säger: "Nu är det såhär och såhär och såhär, för så har vi alltid gjort och detta och detta står i stadgarna..." Ja vem skulle inte tro på det som inte är så påläst och inte har varit med så länge?
Oj... detta blev långt, men det är nödvändigt att se konsekvenserna i vitögat om vi vill ha något US kvar. Jag är tillräckligt vuxen för att inte bli tillrättavisad av folk som tror att de har bestämmanderätt över allt och alla, jag har också varit med tillräckligt länge för att förstå att US gräver sin egen grav på det här sättet. Nej, det är inget jag skrattar åt, jag har heller ingen önskan att ta över efter andra, det skulle ta allt för lång tid att reparera alla skador som uppstått de senaste fem åren. Den enda lösningen som jag ser det, är faktiskt att US blir en del av SRF igen. SRF behöver det, US behöver det, oavsett vad man i dagsläget vill eller inte vill. Men för att bedriva ett bra påverkansarbete utåt, krävs det att det även fungerar HÄR INNE, i själva hjärtat, att kommunikationerna mellan riks och distrikt fungerar, att man har bra kontakt med medlemmarna, att man tillvaratar medlemmarnas intressen på ett bra sätt, lyssnar på medlemmars idéer och önskemål, att man slutar upp att "tävla" med varandra, för ingen är bättre eller sämre än någon annan, vi är alla olika och har olika förutsättningar, både som enskilda medlemmar och funktionärer och som distrikt och lokalavdelningar.
Det krävs att vi kan sluta pajkasta och använda härskartekniker mot dem vi inte gillar för att de har en avvikande åsikt, annars har vi varken tid, ork eller resurser kvar att kunna strida mot dem vi egentligen ska strida mot där ute!
Jag skulle gärna vilja göra en sista insats i US, men inte som det ser ut idag, det går inte, för det skulle vara som att jobba i motvind, eller somatt prata med väggar...
Detta är min bild av US idag, det är möjligt att alla inte håller med mig, men det gör ingenting, nu har jag berättat vad jag sett och upplevt, folk får bilda sig en egen uppfattning, men jag är bekymrad, eftersom jag vet vad US har betytt och betyder för många medlemmar, folk som jag är kompis med men som har tröttnat alldeles för tidigt... Sorgligt, är bara förnamnet!
Lite av varje...
Var ett tag sedan jag skrev här nu... Har mest känt mig trött och hängig och inte speciellt skrivsugen förutom på Facebook då och då.
Men i torsdags besökte jag vänner utanför Göteborg och det var ett trevligt avbrott i vardagen. Min pojkvän var också här förra veckan och hälsade på och vi besökte två vänner i Kristianstad och åt god mat innan vi såg finalen i melodifestivalen. Så det har blivit en del skratt, trevlig gemenskap och har gett mig möjlighet att glömma allt som har med njurar, dialys, transplantation osv att göra!
Nu i veckan ska jag bl.a besöka njurmottagningen och nästa helg blir deet utbildningshelg med SRF Skåne. Sedan är jag hemma en vecka och sen åker jag äntligen iväg till min pojkvän! Har inte varit där på länge.
Så livet rullar på! Ska bli skönt när utbildningshelgen är avklarad nästa helg, är rätt trött på föreningslivet, särskilt eftersom jag bara tycker att man sitter och skriver en massa onödigt tjafs på mailinglistor istället för att gå ut och gemensamt försöka göra någonting åt de brister som man gnäller över på dessa listor. Där måste jag ju säga att US gör en hel del bra saker, verkligen gör verkstad av snacket, bl.a när det gäller att kämpa mot enskilda trafikbolag som kommer med knäppa nödlösningar för att slippa anstränga sig och göra det vi kräver. Politikerdebatten i totalt mörker på Svartkrogen tycker jag är en annan sån där grej som är lite annorlunda och att göra filmer för att lyfta fram handikappkunskap på lärarutbildningen osv. Förra sommaren lyckades US också bra med kampanjen Operation utrop.
Men när det gäller att ta hand om medlemmar, att lägga verksamheten där den verkligen behövs och att lyssna på medlemmarnas åsikter, där har inte US mycket att skryta med, kanske inte SRF heller...
SRf har ju dessutom andra problem, att de har svårt att lyssna på yngre och använder sig mycket av härskartekniker och andra nedsättande kommentarer gentemot yngre eller personer som kanske är lite svagare än en själv... Därför har jag lite grann tröttnat i det fallet.
Så, jag ägnar mig hellre åt andra saker, som att börja skriva igen, har inte haft ro till det på länge, att umgås med vänner, min pojkvän, familjen och mina djur och bli en lite mer tillbakadragen medlem i föreningssammanhang.
Tror på möjligheten att det finns annat här i livet som kan ge mig inspiration och engagemang.
Men i torsdags besökte jag vänner utanför Göteborg och det var ett trevligt avbrott i vardagen. Min pojkvän var också här förra veckan och hälsade på och vi besökte två vänner i Kristianstad och åt god mat innan vi såg finalen i melodifestivalen. Så det har blivit en del skratt, trevlig gemenskap och har gett mig möjlighet att glömma allt som har med njurar, dialys, transplantation osv att göra!
Nu i veckan ska jag bl.a besöka njurmottagningen och nästa helg blir deet utbildningshelg med SRF Skåne. Sedan är jag hemma en vecka och sen åker jag äntligen iväg till min pojkvän! Har inte varit där på länge.
Så livet rullar på! Ska bli skönt när utbildningshelgen är avklarad nästa helg, är rätt trött på föreningslivet, särskilt eftersom jag bara tycker att man sitter och skriver en massa onödigt tjafs på mailinglistor istället för att gå ut och gemensamt försöka göra någonting åt de brister som man gnäller över på dessa listor. Där måste jag ju säga att US gör en hel del bra saker, verkligen gör verkstad av snacket, bl.a när det gäller att kämpa mot enskilda trafikbolag som kommer med knäppa nödlösningar för att slippa anstränga sig och göra det vi kräver. Politikerdebatten i totalt mörker på Svartkrogen tycker jag är en annan sån där grej som är lite annorlunda och att göra filmer för att lyfta fram handikappkunskap på lärarutbildningen osv. Förra sommaren lyckades US också bra med kampanjen Operation utrop.
Men när det gäller att ta hand om medlemmar, att lägga verksamheten där den verkligen behövs och att lyssna på medlemmarnas åsikter, där har inte US mycket att skryta med, kanske inte SRF heller...
SRf har ju dessutom andra problem, att de har svårt att lyssna på yngre och använder sig mycket av härskartekniker och andra nedsättande kommentarer gentemot yngre eller personer som kanske är lite svagare än en själv... Därför har jag lite grann tröttnat i det fallet.
Så, jag ägnar mig hellre åt andra saker, som att börja skriva igen, har inte haft ro till det på länge, att umgås med vänner, min pojkvän, familjen och mina djur och bli en lite mer tillbakadragen medlem i föreningssammanhang.
Tror på möjligheten att det finns annat här i livet som kan ge mig inspiration och engagemang.
Vad ska man hitta på??
Så var det åter måndag morgon och jag har nästan hen hel vecka framför mig då jag inte har en aning om vad jag ska göra... Jag är ju förklarad oförmögen att syssla med någonting för att jag snart ska börja med dialys... Men jag tycker gott att FK kunde erbjudit mig någon form av sysselsättning hemifrån eller erbjudit någon kvällskurs någon kväll i veckan. Det skulle jag hinna med mellan dialysbytena. Jag menar, bara för att jag ska göra dialys så betyder ju inte det att jag inte behöver träffa folk och ha ett socialt liv. Jag vill inte bara hålla på med föreningsarbete i SRF och ännu mindre i US. Den organisationen tänker jag bojkotta så som de har behandlat mig och andra skånemedlemmar de senaste åren. Så som vi kämpade i styrelsen! Inte något som helst hjälp och stöd fick vi! Bara motarbetande, bara en massa tjafsande och översittarfasoner från riksets sida! Nejtack, det klarar jag mig utan!
Nej, jag vill ha någonting annat att syssla med nu och engagera mig i, behöver någonting nytt istället för det gamla vanliga... Men vad?
Det var som det stod i horoskopet på FB, mitt liv står och stampar just nu, stämmer verkligen...
På fredag kommer i alla fall min pojkvän, så det blir lite ljus i tillvaron!
Ha en bra vecka!
Nej, jag vill ha någonting annat att syssla med nu och engagera mig i, behöver någonting nytt istället för det gamla vanliga... Men vad?
Det var som det stod i horoskopet på FB, mitt liv står och stampar just nu, stämmer verkligen...
På fredag kommer i alla fall min pojkvän, så det blir lite ljus i tillvaron!
Ha en bra vecka!
Säkert årets längsta helg...
Detta är nog den längsta helg jag upplevt på länge! Istället för att umgås i glada vänners lag, sitter man här och mår pyton! Trött, trött, trött, trött... Har dålig aptit, vill ingenting, vill helst bara rulla ihop mig och sova tills våren kommer eller nåt...
Igår var det iaf lite kul när vi firade syrrans födelsedag. Men jag hade gärna velat åka till GBG också och umgås med mina vänner, om det inte varit för SJ och mitt hälsotillstånd.
Jag har iaf idag lyckats ta den första riktiga långrundan på ett tag. Nästan ingen is kvar på gångvägarna och snön smälter, om än väldigt sakta.
Imorgon ska jag få njuta av mammas goda mat! :D
Igår var det iaf lite kul när vi firade syrrans födelsedag. Men jag hade gärna velat åka till GBG också och umgås med mina vänner, om det inte varit för SJ och mitt hälsotillstånd.
Jag har iaf idag lyckats ta den första riktiga långrundan på ett tag. Nästan ingen is kvar på gångvägarna och snön smälter, om än väldigt sakta.
Imorgon ska jag få njuta av mammas goda mat! :D
Känns som att prata med en vägg...
Varför vill US egentligen ha medlemmar? Vad fyller jag som medlem för funktion?
Bara undrar eftersom det tycks mig som om det bara är riksstyrelsen som ska ha någonting att säga till om.
Det måste kännas oerhört skönt för riksstyrelsen i US att få sköta om US Skånes förvaltning, så attde kan göra som de vill utan att ta hänsyn till medlemmarna. Jag som har fem års erfarenhet av att sitta i styrelsen här, jag som känner många av medlemmarna och vet vad som kom fram under rundringningarna för två år sedan, pratar bara skit, far med osanning och hittar på, eller hur? För storebror och storasyster vet alltid bäst...
US har gått ut på sin infolista och uppmanat medlemmar att maila på en speciell adress och ta upp sådant som medlemmarna tycker är extra viktigt, eller sånt som man tycker att US har jobbat för lite med. Vad är det för mening med en sådan e-postlista, de gör ju ändå som de vill utan en tanke på konsekvenserna. Man är enligt mitt förmenande, mer mån om sin styrelseplats, än att se till att US bedriver bra och realistisk verksamhet och inte slösar med pengar hit och dit, som jag nog tycker att rikset gjort den senaste tiden. Medlemsforum är bara ett exempel på slöseri med pengar. Ett medlemsprojekt inom Skåne skulle vara ett annat. En sådan projektanställning skulle kosta hundratusentals kronor, pengar som medlemmarna själva kan ha glädje av och göra saker för. Nu ska det gå till att betala lön, administration, dator och ev kanslihyra. Oerhört oansvarigt, anser jag, att leka med ekonomin på det sättet!
Fick ett intetsägande svar från riksstyrelsen igår med ungefär samma argument som man använde för ett år sedan när man drog igång det här tramset med en projektanställning. De kör över vårt årsmötesbeslut, där vi klart och tydligt fastslog att vi inte ville ha någon projektanställning. De kör över medlemmar som försöker engagera sig och har idéer om hur man kan starta upp verksamheten igen.
Medlemsskolor/utbildningshelger, är A och O för att medlemmar ska och vill kunna engagera sig i en styrelse, planera aktiviteter och jobba med påverkansarbete. Men rikset tror att det bara är att ringa upp ett antal medlemmar och ställa frågor och locka med att det kommer bli så kul så kul, så får man genast engagerade medlemmar... De tror att det ger större genomslagskraft om en projektanställd gör uppsökeri, jämfört med om en styrelseledamot eller en arvoderad person gör detta. Vi har redan haft en arvoderad person här till att ringa runt och det gav ett mycket magert resultat, vilket rikset vägrar tro på, bara för att det går så bra i andra distrikt.
De sätter också tilltro till syncentralerna och räknar me deras hjälp. Här i Skåne är det tvärstopp vad gäller att få ut inbjudningar via syncentralen, trots att vi inte vill ha namnen på personerna de skickar till, utan bara vill ha hjälp med utskicken. Vi har t.o.m erbjudit oss att betala kuvert och porto, men förgäves. Möjligen kan de tänka sig att sätta upp info på anslagstavlan i väntrummet.
Detta är också svårt för folk i US att inse, för det har ju gått så bra på andra ställen, då måste det funka lika dant överallt... Då har man inte tagit reda på fakta, lever bara i sin egen perfekta värld uppe i Stockholm eller i Göteborg, där möjligheterna och det geografiska läget är ett helt annat. Östergötland har också bra kontakt med syncentralerna och får bra hjälp med utskick och annat, men tyvärr, det funkar inte så överallt, vilket jag påtalat för länge sedan till ingen nytta.
Nej, jag undrar vad US riksstyrelse ska med medlemmarna till, det är som att prata med en stum vägg om man vänder sig till dem. Att ta tillvara medlemmarnas intressen är inte intressant, i alla fall inte om man bor i Skåne, fy och tvi!
Man borde lyssnat på de lite äldre och klokare lite tidigare känner jag...
Bara undrar eftersom det tycks mig som om det bara är riksstyrelsen som ska ha någonting att säga till om.
Det måste kännas oerhört skönt för riksstyrelsen i US att få sköta om US Skånes förvaltning, så attde kan göra som de vill utan att ta hänsyn till medlemmarna. Jag som har fem års erfarenhet av att sitta i styrelsen här, jag som känner många av medlemmarna och vet vad som kom fram under rundringningarna för två år sedan, pratar bara skit, far med osanning och hittar på, eller hur? För storebror och storasyster vet alltid bäst...
US har gått ut på sin infolista och uppmanat medlemmar att maila på en speciell adress och ta upp sådant som medlemmarna tycker är extra viktigt, eller sånt som man tycker att US har jobbat för lite med. Vad är det för mening med en sådan e-postlista, de gör ju ändå som de vill utan en tanke på konsekvenserna. Man är enligt mitt förmenande, mer mån om sin styrelseplats, än att se till att US bedriver bra och realistisk verksamhet och inte slösar med pengar hit och dit, som jag nog tycker att rikset gjort den senaste tiden. Medlemsforum är bara ett exempel på slöseri med pengar. Ett medlemsprojekt inom Skåne skulle vara ett annat. En sådan projektanställning skulle kosta hundratusentals kronor, pengar som medlemmarna själva kan ha glädje av och göra saker för. Nu ska det gå till att betala lön, administration, dator och ev kanslihyra. Oerhört oansvarigt, anser jag, att leka med ekonomin på det sättet!
Fick ett intetsägande svar från riksstyrelsen igår med ungefär samma argument som man använde för ett år sedan när man drog igång det här tramset med en projektanställning. De kör över vårt årsmötesbeslut, där vi klart och tydligt fastslog att vi inte ville ha någon projektanställning. De kör över medlemmar som försöker engagera sig och har idéer om hur man kan starta upp verksamheten igen.
Medlemsskolor/utbildningshelger, är A och O för att medlemmar ska och vill kunna engagera sig i en styrelse, planera aktiviteter och jobba med påverkansarbete. Men rikset tror att det bara är att ringa upp ett antal medlemmar och ställa frågor och locka med att det kommer bli så kul så kul, så får man genast engagerade medlemmar... De tror att det ger större genomslagskraft om en projektanställd gör uppsökeri, jämfört med om en styrelseledamot eller en arvoderad person gör detta. Vi har redan haft en arvoderad person här till att ringa runt och det gav ett mycket magert resultat, vilket rikset vägrar tro på, bara för att det går så bra i andra distrikt.
De sätter också tilltro till syncentralerna och räknar me deras hjälp. Här i Skåne är det tvärstopp vad gäller att få ut inbjudningar via syncentralen, trots att vi inte vill ha namnen på personerna de skickar till, utan bara vill ha hjälp med utskicken. Vi har t.o.m erbjudit oss att betala kuvert och porto, men förgäves. Möjligen kan de tänka sig att sätta upp info på anslagstavlan i väntrummet.
Detta är också svårt för folk i US att inse, för det har ju gått så bra på andra ställen, då måste det funka lika dant överallt... Då har man inte tagit reda på fakta, lever bara i sin egen perfekta värld uppe i Stockholm eller i Göteborg, där möjligheterna och det geografiska läget är ett helt annat. Östergötland har också bra kontakt med syncentralerna och får bra hjälp med utskick och annat, men tyvärr, det funkar inte så överallt, vilket jag påtalat för länge sedan till ingen nytta.
Nej, jag undrar vad US riksstyrelse ska med medlemmarna till, det är som att prata med en stum vägg om man vänder sig till dem. Att ta tillvara medlemmarnas intressen är inte intressant, i alla fall inte om man bor i Skåne, fy och tvi!
Man borde lyssnat på de lite äldre och klokare lite tidigare känner jag...
Varför kan man inte få tycka som man vill???
Ja, den frågan har jag ställt mig nu efter att ha haft med både US och SRF att göra i ett antal år. Det tycks vara viktigt att alla tycker som storebror/storasyster, som är mycket mer "förståndiga" än lilla "oförståndiga" JAG som ännu inte lärt mig läxan...
Till alla ni som gärna vill tala om för andra vad de ska tycka, vill jag bara säga: Jag har en egen åsikt, en egen vilja och det har alla rätt att ha, även i SRF och US. Om sedan kreti och pleti tycker att det är obekvämt, kan jag bara beklaga och konstatera att det inte är mitt problem.
Att sitta på träffar och berätta saker som folk förmodligen i mer eller mindre utsträckning redan vet, som vad ett ombud är och vad direktdemokrati är, tycker jag är att dumhetsförklara folk. Jag har deltagit på en kongress, jag har lyssnat på två webbradiosändningar, tillräckligt för att nu veta hur ombuden röstar och inte röstar och varför man väljer samma ombud gång efter annan...
Jag vet att det här med representationsdemokrati är ett uråldrigt system som begränsar medlemmars möjligheter att säga sitt på ett demokratiskt sätt. Man räknas som fullvärdig medlem om man är direktansluten till ett distrikt, men uppmanas att gå med i en lokalförening för att få rösta på lokalföreningens årsmöten. Jamen resten då? Distriktens repskap och halvårsmöten? Hur troligt är det, att en relativt ny medlem som jag, som inte är så välkänd, väljs till ombud av lokalföreningens årsmöte? Jo kanske jag skulle kunna bli det, men sannolikheten är lika stor att jag INTE blir det, därför att Anna har åkt flera gånger och är bra på att representera lokalföreningens synpunkter... Henne skickar vi igen och röstar på!
Jag vet vilket "välkomnande" vissa andra unga inte fått i distrikt och lokalavdelningar, jag vet hur sådant kan kännas. Men... De personerna har förmodligen inte varit tillräckligt gamla och "förståndiga", eller?
Är det fel på en människas förstånd för att man vill införa ett direktdemokratisystem som ökar inflytandet för fler medlemmar? Måste det vara förenat med sådana katastrofala följder, att man hellre väljer att hacka och misstro yngre som föreslår sådana här "rena galenskaper"!?
Bara för att man har olika åsikter så behöver man väl inte vara dum i huvudet och inte förstå saker och ting eller?
Jag är för gammal för att uppfostras av ett gäng äldre och förmodligen "klokare" SRF:are. Jag betraktar mig själv som vuxen, eftersom jag snart är 30. Nog fan har jag rätt att framföra mina åsikter och bli bemött med lika stor respekt och kunna begära att folk ska lyssna på mig, trots att jag inte är över 40!? Allt annat är ju bara löjligt skitsnack!
Är det så SRF tror att man skaffar sig medlemsengagemang och medlemsrekryterar, så får man nog tänka om väldigt snabbt innan det är för sent...
Till alla ni som gärna vill tala om för andra vad de ska tycka, vill jag bara säga: Jag har en egen åsikt, en egen vilja och det har alla rätt att ha, även i SRF och US. Om sedan kreti och pleti tycker att det är obekvämt, kan jag bara beklaga och konstatera att det inte är mitt problem.
Att sitta på träffar och berätta saker som folk förmodligen i mer eller mindre utsträckning redan vet, som vad ett ombud är och vad direktdemokrati är, tycker jag är att dumhetsförklara folk. Jag har deltagit på en kongress, jag har lyssnat på två webbradiosändningar, tillräckligt för att nu veta hur ombuden röstar och inte röstar och varför man väljer samma ombud gång efter annan...
Jag vet att det här med representationsdemokrati är ett uråldrigt system som begränsar medlemmars möjligheter att säga sitt på ett demokratiskt sätt. Man räknas som fullvärdig medlem om man är direktansluten till ett distrikt, men uppmanas att gå med i en lokalförening för att få rösta på lokalföreningens årsmöten. Jamen resten då? Distriktens repskap och halvårsmöten? Hur troligt är det, att en relativt ny medlem som jag, som inte är så välkänd, väljs till ombud av lokalföreningens årsmöte? Jo kanske jag skulle kunna bli det, men sannolikheten är lika stor att jag INTE blir det, därför att Anna har åkt flera gånger och är bra på att representera lokalföreningens synpunkter... Henne skickar vi igen och röstar på!
Jag vet vilket "välkomnande" vissa andra unga inte fått i distrikt och lokalavdelningar, jag vet hur sådant kan kännas. Men... De personerna har förmodligen inte varit tillräckligt gamla och "förståndiga", eller?
Är det fel på en människas förstånd för att man vill införa ett direktdemokratisystem som ökar inflytandet för fler medlemmar? Måste det vara förenat med sådana katastrofala följder, att man hellre väljer att hacka och misstro yngre som föreslår sådana här "rena galenskaper"!?
Bara för att man har olika åsikter så behöver man väl inte vara dum i huvudet och inte förstå saker och ting eller?
Jag är för gammal för att uppfostras av ett gäng äldre och förmodligen "klokare" SRF:are. Jag betraktar mig själv som vuxen, eftersom jag snart är 30. Nog fan har jag rätt att framföra mina åsikter och bli bemött med lika stor respekt och kunna begära att folk ska lyssna på mig, trots att jag inte är över 40!? Allt annat är ju bara löjligt skitsnack!
Är det så SRF tror att man skaffar sig medlemsengagemang och medlemsrekryterar, så får man nog tänka om väldigt snabbt innan det är för sent...
Morgonfunderingar
På radion sjunger Pink, tycker verkligen inte att hon sjunger bra, hon är hes och sliten i rösten och låter ungefär som alla andra, inget unikt...
I melodifestivalen i lördags blev jag däremot lite imponerad av en sångare i ett band från Eskilstuna, har glömt vad de hette nu. Låten var kanske ingen schlager, men sångaren hade en röst som inte kan mäta sig med många. Den var speciell men han sjöng bra och med inlevelse tyckte jag.
Denna vintern tar knäcken å mig! Mörkt, kallt, snödrivor och snorhalt så det knappt går att gå över huvud taget! Jag vill ut och gå en riktig långrunda med Målle, rensa hjärnan så som jag brukar göra när jag promenerar och känner mig lite nere. Denna vintern har varit för jävlig och hade jag bott kvar i min gamla lägenhet som jag inte trivdes speciellt bra i, hade jag nog inte stått ut.
Nu har jag en lägenhet som jag älskar och sköter så mycket jag orkar.
Det har inte varit så mycket sjukhusbesök på sistone heller, så jag har haft tid att göra saker hemma.
Imorgon kommer min pojkvän och på lördag ska vi bjuda hit några vänner på middag, ska bli trevligt!
Vad gäller föreningslivet... Tja, just nu står det mest och stampar. Folk vill en massa saker men det är ingen som orkar/vill/kan ta tag i det på allvar. Jag börjar tvivla lite på den här yngresatsningen, åtminstone på riksplanet. I vissa distrikt händer det ju lite saker, men i andra händer ingenting och då behövs det rikstäckande träffar. Det är liksom inte riktigt genomtänkt det här med hur man ska få alla distrikt att faktiskt greppa det här med yngreverksamhet, att söka projektpengar för det osv.
Nästa vecka ska jag och en till åka på konferensen i Norrköping, får se vad den har att ge, ska bli intressant.
I melodifestivalen i lördags blev jag däremot lite imponerad av en sångare i ett band från Eskilstuna, har glömt vad de hette nu. Låten var kanske ingen schlager, men sångaren hade en röst som inte kan mäta sig med många. Den var speciell men han sjöng bra och med inlevelse tyckte jag.
Denna vintern tar knäcken å mig! Mörkt, kallt, snödrivor och snorhalt så det knappt går att gå över huvud taget! Jag vill ut och gå en riktig långrunda med Målle, rensa hjärnan så som jag brukar göra när jag promenerar och känner mig lite nere. Denna vintern har varit för jävlig och hade jag bott kvar i min gamla lägenhet som jag inte trivdes speciellt bra i, hade jag nog inte stått ut.
Nu har jag en lägenhet som jag älskar och sköter så mycket jag orkar.
Det har inte varit så mycket sjukhusbesök på sistone heller, så jag har haft tid att göra saker hemma.
Imorgon kommer min pojkvän och på lördag ska vi bjuda hit några vänner på middag, ska bli trevligt!
Vad gäller föreningslivet... Tja, just nu står det mest och stampar. Folk vill en massa saker men det är ingen som orkar/vill/kan ta tag i det på allvar. Jag börjar tvivla lite på den här yngresatsningen, åtminstone på riksplanet. I vissa distrikt händer det ju lite saker, men i andra händer ingenting och då behövs det rikstäckande träffar. Det är liksom inte riktigt genomtänkt det här med hur man ska få alla distrikt att faktiskt greppa det här med yngreverksamhet, att söka projektpengar för det osv.
Nästa vecka ska jag och en till åka på konferensen i Norrköping, får se vad den har att ge, ska bli intressant.
Allt rullar på, kriget fortsätter!
LSS-enheten i Bromölla fortsätter med sina integritetskränkande åtgärder, - frågan är väl hur länge hon kommer att kunna fortsätta? Efter min tidningsartikel har det också blivit en DO-anmälan och jag vet även att en annan synskadad brukare också anmält dem.
Ledsagare säger upp sig, det blir konstig stämning mellan brukare och ledsagare, eftersom ledsagarna hamnar i lojalitetskonflikt med mig och sin chef.
Massor av papper som ska skrivas på och felaktiga uppgifter i olika papper hit och dit... Det här blir mer byråkrati än effektiva förbättringar för ledsagarna och brukarna är jag rädd...
Inom "synskadevärlden" ägnar man tid åt att kriga med varandra, om vem som är tillräckligt rehabiliterad och vem som inte är det.
Kan du äta med kniv och gaffel? Kan du ta en promenad utan din ledsagare?
Och varför i himmelens namn ska Jag har ledarhund när jag har rätt till 20 timmars ledsagning??? För hunden kan ju läsa på skyltar, prislappar, följa med precis överallt och i alla situationer, eller???
Snacka om att man dumhetsförklarar sina jämlikar! Är vederbörande så jävla bra själv då???
Har man verkligen så tråkigt i sin vardag att man har tid och bekymra sig om sina synskadade kamrater åker färdtjänst istället för bussen? Om man tar en promenad med sin ledsagare och hund eller bara med hunden? Om vem som skriker högst för att få igenom att vederbörande ska ha färdtjänst eller ledsagning enligt LSS?
Positivt:
Min tandläkartid är nu avbokad så jag slipper dra ut visdomstanden nästa vecka! Nästan värt att fira!
Ja! Nu har jag också skaffat Facebook som alla andra datanördar...:)
Mitt badum är nyrenoverat, jättefint och fräscht! Jag älskar min lägenhet!
Men varför detta interna krigande i blindsvängen??? Varför inte börja kriga utåt i samhället istället? Skulle vara mer lönsamt på något sätt kan jag tycka...
Ledsagare säger upp sig, det blir konstig stämning mellan brukare och ledsagare, eftersom ledsagarna hamnar i lojalitetskonflikt med mig och sin chef.
Massor av papper som ska skrivas på och felaktiga uppgifter i olika papper hit och dit... Det här blir mer byråkrati än effektiva förbättringar för ledsagarna och brukarna är jag rädd...
Inom "synskadevärlden" ägnar man tid åt att kriga med varandra, om vem som är tillräckligt rehabiliterad och vem som inte är det.
Kan du äta med kniv och gaffel? Kan du ta en promenad utan din ledsagare?
Och varför i himmelens namn ska Jag har ledarhund när jag har rätt till 20 timmars ledsagning??? För hunden kan ju läsa på skyltar, prislappar, följa med precis överallt och i alla situationer, eller???
Snacka om att man dumhetsförklarar sina jämlikar! Är vederbörande så jävla bra själv då???
Har man verkligen så tråkigt i sin vardag att man har tid och bekymra sig om sina synskadade kamrater åker färdtjänst istället för bussen? Om man tar en promenad med sin ledsagare och hund eller bara med hunden? Om vem som skriker högst för att få igenom att vederbörande ska ha färdtjänst eller ledsagning enligt LSS?
Positivt:
Min tandläkartid är nu avbokad så jag slipper dra ut visdomstanden nästa vecka! Nästan värt att fira!
Ja! Nu har jag också skaffat Facebook som alla andra datanördar...:)
Mitt badum är nyrenoverat, jättefint och fräscht! Jag älskar min lägenhet!
Men varför detta interna krigande i blindsvängen??? Varför inte börja kriga utåt i samhället istället? Skulle vara mer lönsamt på något sätt kan jag tycka...
Ett gott skratt förlänger livet...
Tänk så fel det kan bli ibland...
Jag älskar att laga mat, men även den bästa kocken kan blanda ihop paketen i skafferiet, i alla fall om man inte kan läsa på dem...
Men visst, det var rätt gott med managryn i currysåsen härom dagen och även idag när jag gjorde pastasås... Kom underfund med att det var managryn istället för redning idag, när jag tittade i skafferiet, för majsenamjölet var det lite mindre i än i managrynspaketet. Tyckte det var så konstigt att det blev sådana klumpar... Menmen, det smakade inte så tokigt till pasta faktiskt! :D
Så prova vetja! Alla sätt är bra utom de dåliga! *ler*
Jag älskar att laga mat, men även den bästa kocken kan blanda ihop paketen i skafferiet, i alla fall om man inte kan läsa på dem...
Men visst, det var rätt gott med managryn i currysåsen härom dagen och även idag när jag gjorde pastasås... Kom underfund med att det var managryn istället för redning idag, när jag tittade i skafferiet, för majsenamjölet var det lite mindre i än i managrynspaketet. Tyckte det var så konstigt att det blev sådana klumpar... Menmen, det smakade inte så tokigt till pasta faktiskt! :D
Så prova vetja! Alla sätt är bra utom de dåliga! *ler*
